Anders Pettersson (1843)

Born 2 Jul 1843 in Österfärnebo (X), Sverige

Died [date unknown] in Brasilien

Problems/Questions Profile manager: Britt-Marie Sohlström [send private message]

Biography

Enligt husförhörslängden flyttade familjen 1889 3/5 till Brasilien Familjen finns inte med i Emibas, men i Emihamn finns de registrerade för en resa från Stockholm till Bremen 20/5 1889. De åkte tillsammans med familjerna Carlström, Engman, Eriksson, Johansson och Lindgren från Tierp. Äldsta dottern Emma Kristina är inte med på resan.

I ”Tierp – en sockenbeskrivning” från 1975, finns upplysningar om familjen Pettersson. Där finns en utförlig text om ovanstående familjers resa till Brasilien. Sommaren 1888 var regnig och skörden var dålig. Agenter gav löften om fri resa till Brasilien, samt penningbidrag för uppförande av bostäder och anskaffning av verktyg, jorden kostade ingenting. Som enda villkor föreskrevs att man skulle tillhöra jordbrukarklassen, vara gift och medta sin familj. En kopparslagare P A Karlström från Svanby, inflyttad från Österlövsta 1884, syns ha varit den drivande kraften bakom företaget då fyrtio tierpsbor gav sig iväg. Att hand själv trodde på ett lyckoland i Brasilien därom vittnar, att han själv med hustru och tre barn begav sig dit i sällskap med familjerna Erik Ersson, Eskesta, Frans August Johansson, Bäggeby, Anders Pettersson, Vallby och Johan Lindgren, Gryttjom. Hela resan till destinationsorten tog nära ett år- Från Stockholm gick färden med båt till Lübeck, därifrån med tåg till Bremen och vidare ombord på ett tyskt fartyg över Atlanten till Rio de Janeiro. Det blev en lång och svår färd, många av emigranterna dog, innan man nått hamn. Men det blev minsann inte något bättre, när resenärerna trängdes ihop i en smutsig och överlastad kustbåt. En emigrant har berättat att varje dag dog två, tre personer, innan man nådde Porto Alegre, ca 120 mil söder om Rio och målet för den första etappen i landsdelen Rio Grande do Sul. Familjen A Pettersson förlorade fyra barn under den färden. De dog allesammans i gula febern. Även familjen Karlström drabbades svårt. En dag stod mannen ensam med sin tvååriga dotter Sigrid Lovisa. Ifrån hamnstaden Porto Alegre gick färden vidare med oxvagnar över grässlätterna. Samma emigrant har berättat: ”Jag kommer ihåg hur vi hade det på denna hemska färd. Bara en gång per dag fick vi resenärer mat. Detta skedde på kvällen. hela dagen satt vi arma människor hungriga och törstiga – många döende – i den heta vagnarna, och när maten äntligen kom kunde den bestå av en köttsoppa, som var kokt på gammalt halvruttet kött”. Efter en lång och mödosam resa många mil inåt land med försök till bosättning på tre olika platser nådde man slutligen målet för resan. Här låg alltså framför dem det land som de längtat efter och drömt om därhemma. Men ack hur olika mot vad de föreställt sig: ingenting uppodlat, inga hus byggda. Alla deras illusion brast den stunden. Nu förstod man att propagandan varit falsk, att de blivit lurade. Deras förbittring riktade sig frömst mot Karlström, som övertalat dem att resa. Det talades också i kolonien om brasiliansk ersättning till honom för varje invandrare han lockat med sig. Till slut blev situationen för Karlström så kritisk att han föredrog att tillsammans med sin tvååriga dotter fly ut mot kusten, där han i en hamnstad överlämnade dottern till den svenske konsuln, som sedan sände henne hem till Sverige. Där kom hon till ett fosterhem i Salatrakten. Som gift bodde hon många år i Tierps köping. Karlström försvann efter sin flykt och har sedan inte hörts av. Däremot har genom brev en del upplysningar om de andra tierpsbornas vidare öden nått Tierpsbygden. Det är en berättelse om svikna förhoppningar, om svält och umbäranden, fattigdom och hemlängtan. De utlovade pengarna om bidrag till redskap och inköp av kreatur uteblev helt. majs, som skördades tre gonger om året, blev den viktigaste födan. Men långvariga regn gav missväxt och då kunde svält bli bybornas lott ända till nästa skörd. I brev till Sverige skrev de båda syskonen Pettersson flera gånger till syster Emma Kristina: ”Lycklig du Emma som stannade kvar i Sverige. Här har vi så svårt att klara oss, inga kreatur och inga pengar att köpa för.” Vissa tider sökte man nog i alla fall spara en del pengar. Men i samband med orogligheter i landet hemsöktes kolonien av banditer, som tvingade de arma människorna att lämna ifrån sig de med så stor möda hopsparade pengarna, och så stod man där lika utfattig igen. När ekonomin aldrig skulle tillåta en resa tillbaka till Sverige så kom brevkontakten att bli den enda förbindelsen med hemlandet. Det förekom att barnbarn till de första emigranterna lärde sig svenska, så att de kunde skriva brev till släktingar i Sverige. Det första världskriget försvårade denna brevkontakt men efter kriget upptogs den på nytt och fortgick sedan in på 1930-talet men är numera helt bruten. ^[1]

Sources

1. ↑ Tierp - en sockenbeskrivning. Glimtar ur Tierps sockens historia. Utgiven av Tierps kommun 1975.

• Folkräkning 1880 Wallby Tierp
• Tierp (C) AI:19b (1881-1885) Bild 960 / sid 392 (AID: v126228a.b960.s392, NAD: SE/ULA/11542)
• Tierp (C) AI:20b (1886-1890) Bild 99 / sid 389 (AID: v126232.b99.s389, NAD: SE/ULA/11542)