Ingeborg Olsson Ryding - Krönika innehållande minnen från mitt hem i Knutstorp

Date: 1845 to 1957
Location: Knutstorp, Kristianstad län, Sverige
Surnames/tags: Ingeborg_Olsson_Ryding Ryding

Mitt barndomshem ligger i Göingebygden, en trakt där det finns skogar och hedar med ljung och enebuskar som växa på en stenbunden och mager jord. Det är en låg och en�kel byggnad av trä med halmtak liksom de andra gårdarna däromkring. Den är uppförd av min morfar omkring år 1845. Morfar, som hette Per Olsson var född den 9 december 1816 i Ljungarum, Norra Mellby socken. Hans föräldrar� voro ägare av ett mindre hemman där. Han hade två systrar. Han fick börja arbeta tidigt. Strax efter sin konfirmation fick han plats som drängpojke hos någon av bönderna i hemtrakten. Han talade ofta om hur han fick vara ute och köra på vägar�na om vintern i ryslig köld och när snön yrde så han knappt visste var han var och snödrivorna voro höga så han tyckte det var omöjligt komma fram. Han klarade sig ändå och var alltid vid god hälsa. Sedermera lärde han sig snickeri- och byggnadsyrket. Han kunde förresten göra vilket som, hade lätt för att lära allt han försökte sig på. Han var en stor och kraftig karl och hade hade både själs- och kroppsstyrka i rikt mått. Han var ej bortklemad. En pojke på hans tid fick nästan bara tänka på arbete. De började sin arbets�dag tidigt, ofta klockan 4 om morgonen vintertid, då de skulle tröska med plejel på logen och höllo på till kloc�kan 7–8 om kvällen. Sommartid var det säkert ej kortare arbetsdag, när det var som brådast från solen gick upp till den gick ned och rasterna voro säkert ej långa. Tiden gick och han blev gammal nog att skaffa sig ett eget hem. Omkring 30-årig blev han bekant med Mormor. Var de först träffats vet jag ej. Hon var från Sörby socken och hennes föräldrar� arrenderade prästgården där. Hon var född den 22 september 1819. Hon blev konfirmerad i Sörby men hennes föräldrar flyttade sedan till en gård i Matteröd som kallas Holegården. Där bodde de så länge de levde och äro begravna på Matteröds kyrkogård. Mormor hette Karna Andersson som flicka. Hon hade två bröder som båda bosatte sig i Matteröds församling. Den ene, Jöns Andersson var lantbrukare i Maglehult. Den andre hette Måns och tog sig sedan namnet Wendel. Han hade varit i "Kronans" tjänst i sin ungdom. Han dog ej förrän jag var 16–17 år gammal och han kom ofta hem till oss och berättade trevliga historier, därför minns jag honom så väl. Han ägde en liten stuga i Maglehult som låg så vackert i skogsbrynet upp mot Horrödsgränsen. Det var så roligt få gå och hälsa på honom ibland. Mormors bror Jöns Andersson dog när jag var liten flicka men hans hustru Sisela levde till in på 1900-talet, hon kom ofta hem och hälsade på oss och vi barn gladde oss mycket när hon kom därför att hon skämtade och hade alltid gott humör. Mormor var den bästa människa som kunde finnas på vår jord. Hennes vackra blå ögon strålade alltid av godhet. Hon var mycket religiös och hon levde sitt liv som en sann kri�sten bör leva. Hon läste mycket i bibeln och hon älskade framför allt psalmboken, den kunde hon nästan utantill. Även Arndts postilla älskade hon att läsa. De senaste åren av sitt liv kunde hon ej ofta gå i kyrkan men hon försummade icke att läsa predikan hemma. Hon ville helga vilodagen med religiös läsning och inom sig kände hon säkert söndagsfrid. Hon var så god mot alla människor och hjälpte sina medmän�niskor så långt krafterna räckte till. Jag kan ännu för mina öron höra när Mormor om kvällarna, sedan hon lagt sig, läste den psalmversen "Styr o Jesu till det bästa". När Morfar och Mormor ingått i det heliga äkta ståndet skulle de utse platsen för sitt hem. Morfar hade då� arrende�rat jord på Hovdala fiedekomiss av ryttmästare Ehrenborg�. Morfar var nybyggare på platsen. Först skulle huset byggas. Mormor sade hon utsett platsen där det skulle ligga. Hon tyckte där skulle bli vackert bygga ett hus. Hon fick som hon ville och det ligger där än i dag, snart 100 år gammalt�. Det var endast ödemark Morfar hade omkring sig, men han högg i med friska tag och det blev lite i sänder han fick uppodlat. Djur skaffa han sig genast. Där var goda ängsmarker att skörda hö på och vidsträckta betesmarker, därför att hundratals tunnland tillhörde en by där djuren gingo tillsam�mans på bete under sommaren. De som arrenderade jord av godsherrar på den tiden skulle göra dagsverken i stället för att betala med pengar. Morfar, som var så duktig till vilket arbete som helst, fick därför vara på herrgården största delen av året. Han sysslade mest med snickeriarbete och byggde nya hus när det påfordrades, ja han blev nästan oumbärlig där och han stod högt i gunst, fastän han sade sin mening om saker och ting som disputerades. Han var orädd men han klarade sig bra. Hans flit och duglig�het kunde de ej undvara. Det var också mycket han fick i upp�drag att ordna och jag tror allt utföll till belåtenhet. I det dagliga umgänget förde han med sig friska vindar, som kanske ibland kunde bli något skarpa. Arbetet med det egna hemmet fick sättas tillbaka, vilket ej var bra. Så småningen blev ändå några tunnland jord uppbrutna. Efter några år fick han övertaga en intillliggande jordlott som arrenderades av en man som var taktäckare till yrket och hette Måns. Där fanns några tunnland odlad jord när Morfar fick den och den jordlotten kallas än i dag för "Täckarelyckan"�. Efter 5 års äktenskap föddes deras ende son, Olof, och 2 år därefter min Mor, som fick namnet Amelie. Så gingo några år och barnen växte till och så fort som möjligt var fingo de börja göra nytta, naturligtvis endast småsysslor. Mor har berättat för mig att hon var så liten flicka när hon börja hjälpa sin mor. Mormor var visst inte sträng, för det kunde hon ej vara, men mor hade sådant intresse för arbete, så när hon en gång börjat hjälpa till fortsatte hon oombedd. En bondhustru hade så oändligt mycket att göra på den tiden. Först allt arbete inomhus och skötandet av djuren. Dessutom, skulle hon vara med på åker och äng och mycket annat utomhusarbete. Om vintern skulle hon spinna och väva tyg till kläder, sticka strumpor m.m. så nog behövde hon den hjälp hon kunde få. När Mor och hennes bror vuxit upp och konfirmerats började arbetet på allvar för ungdomarna. Morbror hade ärvt sin fars anlag och intresse för snickeriarbete och ville därför, när han var ledig från arbetet hemma, gå bort och arbeta för att skaffa sig inkomster. I början fick han följa med sin far för att lära men snart kunde han på egen hand bygga hus och många både större och mindre byggnader i hemtrakten har han varit mästare för. När Mor var 15 år vävde hon på egen hand tyg till en klänning. Sen sydde hon den själv. Med tillklippningen hade hon hjälp av sin vännina Augusta Holmer�, som var traktens bästa sömmerska. Den klädningen hängde kvar sen jag minns och den var riktigt vacker. Tyget var ljusgrått och glänsande som alpacka. Mor hade stort intresse för vävnad och några år se�nare lärde hon sig konstvävnad. Hon blev mycket skicklig i den konsten. Hon vävde sedan mycket damast till dukar och servetter. Ibland hade hon så stora mönster att 90 skaft behövdes. Inte vem som helst kunde lära sig dessa svåra mönster. Mor vävde sen till folket i trakten, de tyckte det var så vackert så de måste ha en eller annan sak. Ett fel var det med Mors vävnadskonst, hon kunde ej taga betalt för sitt arbete. Hon vävde av intresse. Mor vävde sen mycket vackra dukar och annat till sig själv och sin bror. Mor vävde all slags konstvävnad som brukades på den tiden. Mor var intresserad av allt slags handarbete och kun�de göra många riktigt vackra saker. Hon var också mycket uppskattad av folket i hembygden och stod gärna till tjänst när det behövdes. Vid bröllop brukade hon binda myrtenkronan till bruden och smycka henne på sätt som brukligt var i orten. Otaliga bröllop var hon med på i sin ungdom, ja, även sedan hon gift sig fick hon ofta vara med för att ordna och göra trevligt i bröllopsgårdarna. I Mors tidigare ungdomsår brukade godsets underlydande ungdom anmodas hjälpa till med höst- och skördearbete. De voro så gott som tvungna till att komma och skaran blev därför stor, vilket väl behövdes på de stora åkrarna vid herrgården. Det var ej lätt gå med där ty de arbeta i kapp så svetten lacka och alla ville vara de bästa. Det var inte värt att tappa humöret vid sådana tillfällen. Där som annorstädes var mycket skvaller och avundsjuka. Mor hade alltid någon av de trevligaste och duktigaste pojkarna som partner och därför gick det naturligsvis lättare att arbeta. Mors energi segrade alltid när det gällde arbete av vilket slag som helst. Sedan blev det så småningom höstagille med dans och det var en glad och levnadsfrisk ungdom som roade sig utan stora arrangemang. Där dansades mycket även på den tiden. Om sommaren dansade ungdomen minst två kvällar i veckan. De hade sina mötesplatser, vilka vore ute i skogen å någon vacker plats. Ibland hade de en riktig dansbana men det gick nog lika bra på bara marken. I gylleboda skog hade de en "dansplats" under en väldigt stor bok med fast gräsmark, belägen alldeles vid den lilla landsvägen som går upp till gården när man kommer från Brönnestads- och Matteröds kyrkväg. Som ung flicka var Mor mycket glad för dans och hon var nog alltid med när ungdomen samlades. På den tiden talades där ej om tråkigheten på landsbygden, kanske därför att cykeln ej fanns, så de kunde komma fort iväg till större samhällen. Jag tror att ungdomen var minst lika lycklig då som nu. Efter vad jag hört omtalas var Mor mycket uppvaktad av sin tids ungherrar. Någon skönhet var hon visserligen inte, men hennes glada och naturliga väsen tyckte alla om. Dessutom var hon mycket duglig till varjehanda slag av arbete. Jag vet att mer än en av hennes herrbekanta erbjöd henne "sin hand och sitt hjärta", men Mor var väl ej säker på att hon tyckte riktigt om dem. Mor tänkte i sådana fall längre än för nuet men hade hon verkligen varit kär i någon av dem hade hon inte tänkt alls utan kastat sig in i äventyret. Hon brådskade ej med den saken fastän i Mors ungdom var en flic�ka på överblivna kartan strax efter hon fyllt 20 år, men det var ohjälpligt när hon inte var gift innan 30, för då var hon en riktigt gammal mamsell. Mor hade några jämnåriga flickor, som hon höll särskilt mycket av. Trädgårdsmästare Holmers� Augusta var nog hennes bästa vän. Per Kristens Hanna� från Nösdala var hon också mycket tillsammans med ävensom hennes tvänne bröder, Magnus� och Nils�. Ladufogde Pålssons Emma� var en av dem hon var mycket tillsammans med. Hon hade en bror, som hette Olof�, vilken alla flickor svärmade omkring. Han var en stilig pojke och bra på många vis, men han blev så törstig när han såg sprit och smakade alltför mycket på den varan. Han var mycket intresserad av Mor och var hennes trogne danskavaljer på ungdomens nöjestillställningar. De tu talade nog om mycket som rörde framtiden, men att välja en så�dan man till sin följeslagare genom livet skulle nog varit alltför riskabelt. De förblevo trots allt vänner och sedan lämnade han trakten och reste till Stockholm för att söka sin lycka där. En annan pojke som också hette Olof och var från Lörup har Mor talat mycket om. Han var i Mors tycke så ful och oansenlig på alla sätt men han trodde länge att Mor skulle uppskatta honom för hans goda karaktärsegenska�per. Han var nämligen en mycket bra karl, men Mor var svag för det yttre; de skulle se trevliga ut, men på samma gång ha en god karaktär, och därför måste han låta hoppet fara. Han reste besynnerligt nog också till Stockholm och fick plats vid spårvägarna där. Han fick det bra med åren och gifte sig med en annan flicka, men Mor glömde han aldrig, det visade han henne flera bevis på. I Lörup bodde en familj Eskilsson. Frun i huset hette Nilla� och var en myndig storbondemora. På den tiden värde�rades människor mycket efter hur stora mantal deras gårdar hade. Deras var en bland de största i socknen men ändå arren�degård under Hovdala. Hon hade två söner, Martin� och Jeppa�. Mor var mycket omtyckt av Nilla och var mycket i hemmet på bjudningar och ofta annars ville hon att Mor skulle komma. Hon var själv en glad och gästfri människa och ville väl därför ha likasinnade omkring sig. Mor var alltid så käck och orädd så det hände väl ibland att hon var henne till hjälp. Skulle där bli kalas med dans då var Mor säkert oum�bärlig. Jag vet att Nilla anförtrodde Mor allting, som hade med familjen att göra, och det gör man inte utan en stor och sann vänskap är rådande mellan parterna. De voro förmögna bönder, vilket var rätt sällsynt i den bygden. Nilla ville gärna tala om sina söner och om de flickor hon tyckte skulle vara trevligt få till sonhustrur. Det var kanske bäst vara försiktig när sådant kom på tal, isynnerhet om man inte ville bli inblandad i så allvarliga och ömtåliga saker. Hennes son Martin var en slav under spriten, så det var inte mycket att åtrå, änskönt han hade pengar. Nilla själv var en heders�gumma och Mor var hennes gunstling så länge hon levde. Mor var däremot ej intresserad av hennes söner något vidare. I hemmabyn fanns mycken ungdom på Mors tid och umgänget var gott. Barnskarorna voro stora i de allra flesta hem och barnen stannade hemma hos föräldrarna till de gifte sig och bildade eget hem. Ungdomen samlades därför ofta hos var�andra i hemmen och hade en glad stund. De som voro närmaste grannar voro Sven Johnssons�. Där var det 7 barn. De älsta Jonas�, Albertina� och Elin� voro då med i svängen bland ungdomen. Mor var visst inte vidare förtjust i dem men många förtrogna är ej bra att ha. På den andra gården, som då hette Sven Jönssons var det också 7 barn. Det var endast den yngsta flickan, Lovisa�, som Mor var tillsammans med. De andra voro äldre och gifta. Sen var det Eva� och Martin Hansson� från Matteröd. De hade mycket trevligt tillsam�mans. Det var ett trevligt hem alltigenom. Deras föräldrar� voro gemytliga och gästfria och Mors föräldrar bruka också vara där, så det var gilleslag dem emellan. Mor värderade dessa vänner mycket högt. Främst av alla voro nog kusinerna från Maglehult, Axel� och Nils Jönsson�. Mor tyckte de voro så rysligt snälla poj�kar. De voro goda, glada och hjälpsamma, när så behövdes. De voro mycket tillsammans och en uppriktig och trofast släktkänsla präglade samvaron. När Mor var omkring 25 år gammal fick hon en allvarligare syn på livet. Sen ansåg hon dans och nöjen i allmänhet mest som en dårskap. Hennes intresse drogs åt annat håll. Mormor blev nog glad över det, hon hade aldrig tyckt om att Mor varit så "yr" av sig. Omkring 26 år gammal sammanträffade Mor med min Far. Jag vill minnas Mor sagt att det var hos Per Kristens i Nösdala. Fars äldre bror Anders var gift och bodde i Brönnestad. Far brukade ofta vara i deras hem och genom dem kom han att stif�ta bekantskap med åtskilliga familjer i socknen. Far, som hette Per Olsson liksom min Morfar, var född i Äsphult den 18 maj 1856. Hans far var där hemmansägare och hette Ola Persson. Han var född i Norra Åsum socken, som ligger nära Kristianstad, där hans fader var lantbrukare. Min Farmor, vars flicknamn var Anna Jönsson var från Skettilljunga�, också i närheten av Kristianstad. I hennes hem voro de 14 syskon. Hemskt tycker jag. I Fars hem hade de varit 10 syskon men två av dem dogo vid späd ålder�. De övriga levde tills de blevo vuxna. En pojke, som hette Nils dog vid 20-års ålder. Far sade alltid att min bror liknsde honom rätt mycket till utseendet. De två gossarna som dog när de voro små hette båda Per och Far var den 3:je det namnet. Anders, som bodde i Brönnestad, var den älste av poj�karna�. Omkring l880 reste han till Amerika. Amerikafebern rasade som värst vid den tiden. Några år senare reste hustrun Elna och de tre döttrarna, Olinda, Emma och Matilda efter honom. De voro rara och präktiga människor och hade lyckan med sig därinne och fingo det bra. När de varit i Amerika några år föddes en pojke, Oskar. Farbror Anders bodde i en stad och hade anställning vid spårvägarnas verkstad därstädes. Faster Elna var barnmorska där, liksom hon varit i Sverige. Barnen voro intelligenta och sågo trevliga ut och lyckades bra i sina förehavanden. En av Fars bröder hette Jöns och var klockare i Norra Mellby socken. Han var ogift och dog i unga år, omkring år 1878. Far var närmast efter honom och yngst av pojkarna var Sven, som var folkskollärare i Näsum vid Kristianstad. Un�der sin studietid tog han namnet Gertzén. Han var gift med skollärarens dotter i Näsum, Anna Rignell och hade med henne två söner, Julius och Patrik. Deras äktenskap blev kort. Anna Rignell dog i unga år av lungsot. Efter hennes död trivdes han ej längre i Näsum utan lämnade sin plats och reste med sina söner till Amerika. Släktingarna i Sverige tyckte det var oklokt av honom att med två små barn ge sig ut mot okända öden. De lyckades emellertid ej övertala honom. Han var mycket religiös och tänkte kanske som så: Sörjen icke för morgondagen, ty Gud har omsorg om oss. Han hade nog många svårigheter att ge�nomleva men det ordnade sig så småningom. Han fann en ny följeslagerska och gifte om sig samt fick en till att för�sörja. Snart föddes en dotter. De voro nu två att dela be�kymren så det gick kanske lättare i alla fall att arbeta fastän familjen blivit större. Flera brev skrev han till Far och ville Far skulle hjälpa honom. Farbror Sven blev inte gammal. Bekymren hade tärt på hans krafter och stark hade han aldrig varit. Han dog omkring 1894 Jag minns myc�ket väl både farbror Sven och gossarna fastän jag endast en gång sett dem. Hans barn har vi ej hört mycket av men någon gång har de sänt oss brev. Intresset kunde ej vara stort å ömse håll när vi alltsedan 4–5 års ålder ej sett varandra. Far hade tre systrar. Pernilla var älst och gift med lantbrukaren Per Nilsson. Hon övertog fädernegården i Äsphult. Hon hade inga egna barn men en fosterson, som hette Nils. Elna som var gift med Jöns� Ekdahl, reste strax efter sitt giftermål med sin man till Amerika. Komna dit in blevo de farmare. De fingo två söner Oskar och Nils, båda rara och präktiga pojkar som gjorde sina föräldrar och särskilt sin mor all den glädje barn kan giva sina föräldrar. De fingo det bra därinne, de voro åtminstone nöjda med sin lott och det är huvud�saken. Pojkarna vore mest hemma och hjälpte föräldrarna sköta hemmet. En av dem köpte ett såg�verk och var där viss tid av året men hemmet och föräldrarna fingo ändå sin passning och faster berömde dem alltid när hon skrev till mig. Både farbror och faster levde till de blevo gamla, över 70 år vill jag minnas att de fyllt. Faster levde längst, hon dog omkring 1916. Anna, vilken var yngst av alla syskonen blev gift med en man som var från Matteröd och hette Schölin. Även hon reste som ung till Amerika. Hon hade en pojke som hette Oskar knappt två år gammal, när hon gav sig i väg. Hennes man hade rest förut och hade väl något hem i beredskap åt henne. Faster Anna hade det ej så bra. Hennes man var säkert inte någon exemplarisk människa, han hade ett elakt humör och tyckte om sprit. Faster Anna var mycket tålig så det gick ändå. Hon födde och uppfostrade åtta barn i knappa omstän�digheter och liten och sjuklig var hon därjämte, så hennes krafter voro små till sådana strapatser. Hon klagade aldrig sina besvärligheter för släkten och det hade även sina skäl. De flesta av barnen voro vuxna när hon dog. Jag har hört att hon skulle fostrat dem till bra människor och där fanns god sammanhållning syskonen emellan, därför togo de älsta hand om de yngsta och det var ett vackert drag. Av Faster Annas barn har vi aldrig hört. Släktskapen existerar ej längre. När Far och Mor träffades första gången var Far 22 och Mor 26 år gammal. Far hade alltid varit i sitt hem och hade därför ej lärt något yrke. När Far var 17 år dog farfar genom olyckshändelse. Han föll ned från höloftet och bröt ryggen. Far hade ingen större kärlek till sin far, han hade varit så hård mot sina barn och fordrat så mycket arbete av dem. Till sin natur skulle han vara styfsint och okänslig för levande varelser både människor och djur. Sorgen blev på grund härav ej stor. Far hade alltid fått vara den tjänande brodern i sitt hem, och fick han vara med och arbeta både tidigt och sent alltifrån sina pojkår. De älsta kommo ut så snart de konfirmerats och Far, som var bland de yngsta ― Sven ville ej arbeta hemma utan endast läsa ― fick vara allas passopp. Han var ju av naturen så oändligt god och tjänstaktig och just de bli förspända tunga lass. Han tog visserligen ingen skada till sin kropp av det hårda arbetet utan han var frisk som ett vinterny. När faster Pernilla och hennes man övertagit gården stannade Far hos dem något år. Fars hem var ett skogshemman med värdefull skog. Farfar högg flitigt av skogen och sålde den i Kristianstad. Där var långt att forsla den och han körde helst själv till staden. Han kunde varit en rik man men han skötte sina affärer illa. Han var glad för brännvin vilket bönderna var på den tiden. När han varit i Kristianstad med ved hade han ofta givit krögaren pengarna. Det var under sådana förhållanden ej roligt att vara varken hans hustru eller barn. Hemmet var ändå trots allt välbärgat. Alla sönerna hade avsky för sprit, de hade sett nog av dess verkningar hos sin far. När Mor första gången såg Far blev hon, skulle jag tro, riktigt kär i honom. Han såg bra ut med sin friska hy, höga klara panna, raka fina näsa och sitt mjuka svarta något vågiga hår. Han var så gränslöst rar mot alla och omtyckt av alla. Han hade vacker sångröst och var så att säga populär bland ungdomen. Han var liksom Mor allvarlig och tyckte ej om ytliga nöjen. Alla hans syskon och hans mor voro religiösa. Nog kunde Far skämta och vara trevlig och var visst ingen tråkig och dyster natur trots sin allvarliga syn på livet. Han var tvärtom glad åt livet och hoppades alltid på det bästa. Mor och Far råkades naturligtvis ofta och snart nog blev det bestämt att de tu skulle bliva ett men många andra flickor tyckte om honom och lade ut sina nät. Särskilt en flicka, som hette Matilda och var från Nävlinge, var envis och en svår rival till Mor. Denna flicka hade visst lite pengar fastän inte så många så hon kunde bliva gift enbart för pengarnas skull, men hon fjädrade sig för Far och lämnade honom ej och det kom så långt, att bekantskapen med Mor upphörde och Far förlovade sig med henne. Mor blev då så olycklig att hon trodde sig ej kunna leva. De hade bestämt sig för varandra och utan att hon visste något om det var allt slut, ett rysligt slag för den försmådda. Under denna tid flödade tårarna ur Mors ögon, det lättade möjligen sorgen en smula, men det förbättrade ej saken. Mor beslöt därför skriva till Far och ville de skulle träffas. Så skedde även och Mor fick då veta att Far kände sig långt ifrån glad. Han hade vid intimare bekantskap med Matildas familj kommit till insikt att där ville han ej framleva sitt liv. Han trivdes ej med deras livsföring. Det dröjde ej länge förrän förlovningen med Matilda blev bruten och Far och Mor kommo tillsammans som förr. Så gick en tid då de funderade över hur det slutligen skulle ordnas. De förlovade sig den 31 juli 1880 och den 22 okto�ber samma år firade de sitt bröllop. Om sitt bröllop har Mor berättat ofta och det jag minnes var ungefär följande: Dagen var vacker men en aning snö hade fallit natten förut så naturen var klädd i svagt vitt. Vigseln ägde rum i Brönnestads kyrka och bröllopsföljet for dit i stass, en lång rad av vagnar. De hade musik i teten. Det var "spelemans Johannes" från Maglehult som spelade för dem på fiol. Mor var klädd i svart brudklänning med släp, sydd av Augusta Holmer� med all den finess som var möjlig. Jag har med egna ögon sett den och den var mycket vacker. Jag vågar utan skryt säga att högst få brudar av bonde�stånd burit vackrare klädning av ylle. Vidare krans och krona av myrten till tyllslöja. Far var klädd i bonjour. Frack var ej brukligt där på den tiden. Jag är säker på att brudparet såg trevligt ut. Mor med sina stora intelligenta ögon och livliga temperament och Far med ungdomens friska färger och sympatiska utseende Mor hade många tärnor på sitt bröllop. Augusta, Maria� och Sofia� Holmer voro nog de som mest spredo glädje och glans över den ungdomliga skaran. De hade så stiliga klädningar och ett fint och behagligt umgängessätt så dem tyckte alla om. För övrigt var Mors bästa väninnor bjudna, hela den stora släkten samt några av grannarna. Det blev således ett stort bröllopsfölje och att de hade roligt har jag hört av mer än en som var med. De dansade ej men glädjen kan stå högt i tak ändå. Jag förmodar att maten var god och att spettkakorna voro många. Mor, som själv tyckte om stora bjudningar hade önskat att hennes bröllop skulle bli en fest, som hon kunde tänka tillbaka på under kommande år. Visserligen var utrymmet i hemmet inte stort för så många gäster men där den rätta glädjen finns tänker man ej på sådant. Under kvällens lopp kom den ene flocken efter den andra och ropade "Brudparet fram". Vid bröllop äro de alltid nyfikna. Brukligt var att de första som kommo för att se brudparet skulle trakteras, helst med vin. Sen blev det annandagsgille för kvarblivna släktingar och när�maste grannar. Jag fann ett hjärta starkt och mildt Som fast sig till mitt vill trycka Jag fann ett öga som i mitt Vill läsa sin sorg och lycka. En hand, som vill genom sorg och strid Mig leda till dödens strand.� Sen började livets allvar för de nygifta. Mor ville ej lämna sina föräldrar ensamma nu när deras krafter började avtaga. Morfar kunde ej överlåta arrendekon�traktet på Far därför att det var skrivet till honom på hans livstid. Morbror Olof ville ej vara hemma hos föräldrarna. Han skulle nämligen strax efter Mors och Fars bröllop gifta sig med en flicka från Brönnestad, Anette Persson, och över�taga hennes hem. Det såg kanske lite bekymmersamt ut både för de unga och de gamla. Det var högst få arrendatorer som brukade få kontrakt för livstiden som morfar nu fått. Det var annars fördelaktigt med dylika för det blev liksom ett kapital med ränta de samlade sig genom sin möda, för när lantbruket blivit uppodlat och kunde ge mångdubbel avkastning mot i början var arrendet detsamma. Det var nog en rättvis tanke som låg bakom ett sådant kontrakt, ty om livet blir långt eller innehavaren kan bruka det till sin död, kan han försörja sig på det till sin livstid, men det var många punk�ter i detta kontrakt som var hårda och det måste vara en exemplarisk man, som skulle kunna uppfylla dem. Morfar var laglydig och han lyckades. Far och Mor hade ej något vidare att skaffa sig ett nytt hem för, därför var det bra att bli delägare i det gamla hemmet, för de kunde få sitt uppehälle där. Far var ej svår att komma överens med, han var aldrig stridig utan medgörlig och följde gärna ett gott råd från andra, som voro mera er�farna. Morfar var nog ibland besvärlig och sjävrådig, men kunde man taga det med förstånd gick allt bra. Fars anhöriga ville på alla sätt försöka få Far därifrån. De talade allt möjligt för honom, så till slut visste han ej vad han ville. Han tänkte på allt möjligt, han ville inte ha lantbruk utan försöka sig på annat. Mor ville inte följa med honom någonstans, hon ville bli där hon var, sina föräldrar satte hon ej på bar backe. Hon menade som så att när de ej orka sköta lantbruket måste de lämna det om än det förde med sig fördelar genom kontraktet. Hon hade rätt. De hade måst lämna det och var de sedan skulle flyttat hän, är ej svårt att räkna ut, för här hade de nedlagt hela sitt livs arbete och några pengar hade de ej kunnat spara. Det var en hård strid som började så snart efter, ett mörkt och kallt moln som medfört kyla på nästa generation, hade kom�mit över det lilla hemmet. Mor var oändligt ledsen men hon segrade därför att hon måste. Varför skola de, som ej varken vilja eller kunna ordna det bättre för sina medmän�niskor, egga upp dem till obetänksamma ord och handlingar, varav kan bli ödesdigra följder. Efter dessa tråkigheter blev allt gott igen. Far blev den egentlige ägaren av det som tillhörde jordbruket och Mor och Far arbetade med glädje. De voro ej förfärade att ge sig på stora nyodlingar och Mor var med ute och knogade lika mycket som Far. Hon hade alltid tyckt om arbete ute i naturen. Hon brukade ofta köra till kvarnen med säd, där var så mycket att sköta om för Far så ibland räckte ej tiden till för honom. Mor körde ensam till Hässleholm när där var torgdag och det behövde göras uppköp. Som ung flicka brukade hon rida och hade vana med hästar. En gång hade hon fallit av hästen och höll på att krossa näsan. Hon blev ej fördärvad men näsan fick ett brett och fult utseende efter denna manöver. Den 27 augusti 1881 föddes jag. Vid denna händelse var Mor och jag mera döda än levande, men vi kryade snart på oss. Jag föddes klockan ½ 12 på dagen och vägde 12 skålpund. Jag var missnöjd med min ankomst till denna jämmerdal och skrek vilt, så nu var hemmets stillhet störd och alla fick att göra med att få mig lugn. Inte ville jag äta den mat jag skulle och efter ett par dagars skrikande fick de ge mig mat av flaska. Mormor blev den som fick passa mig och under mina första år var jag Mormors och Morfars flicka mer än jag var Fars och Mors. Efter mina första svåra vec�kor blev jag naturligtvis snäll och växte fort till och blev en knubbig unge. Förståndet följde med takten och när jag var ett år kunde jag gå och hade redan börjat tala lite. Jag lärde mig sedan ovanligt fort att säga, vilka ord som helst. Så har Mor berättat. Den l8 september 1883 föddes min bror och då gick allting lättare såväl för den ene som den andre. Han föddes klockan 9 på f.m. och vägde 9 skålpund. Ett litet rart barn tror jag han var. Han var så snäll och skrek inte som jag gjorde. Han ville äta den mat han skulle och var tålig och lätt att passa. Det märktes således inte mycket att där hade blivit tillökning. Det blev barndop och faster Elna� från Brönnestad var gudmor. Mor tyckte så mycket om henne. Hon hade assisterat där hemma när vi båda två kommit till världen. Mor ville ha en gudmor som hade takt, det skulle inverka på barnet sades det. I detta fallet kan det sägas hava slagit in. Gossen skulle heta Nils, troligen efter Fars bror, som dog vid 20 år. Mor ville han skulle heta Sebastian också. Det namnet fick han vara ensam om länge i socknen men jag har hört att det blev en till, som fick det ovanliga nam�net. Mor tyckte det var vackert och den hon tagit det efter var fru Resfelts bror. Mor var nämligen mycket bekant med fru Resfelt på Gylleboda men hennes bror bodde i Kristianstad. Min gudmor var faster Pernilla från Äsphult. Hon hade haft konster för sig när jag döptes så jag skulle få lätt att lära läsa. Hon hade läst dopritualen på samma gång som prästen men några takter före honom. Jag hoppas hon läste så tyst som möjligt. Även detta tycktes slå in för Mor har sagt att jag kunde läsa rent i vilken bok, som de lade för mig, när jag var 4 år gammal. Den som lärde mig läsa var Morfar och det var i Mormors konfirmationsbibel jag fick börja och inte i någon A.B.C.-bok. Det är rätt intressant tänka tillbaka på dessa gamla seder och bruk som jag tycker det är tråkigt att de ej fått fortleva. Det första jag minns var när jag stod vid min brors vagga och klappa lilla Sirna. Sirna var en söt kisse, grå�grön med svarta ränder och päls som av silke. Hon var en extra barnsköterska och brukade ofta ligga i vaggan hos Nils. När det lilla barnet "gnydde" sträckte Sirna ut sin silketass och spann så intensivt och strax blev allt bra igen. Jag förmodar att Sirna även legat i min vagga, men det minns jag inte. Vi voro redan som barn stora kattvänner. Något år sena�re hade vi en rar kisse som hette Serry. Hon var ljustgrå och vit med ränder i mörkare grått, en tjock mjuk päls och dito svans. Det var så roligt klappa Serry och dra henne i svansen med elaka voro vi aldrig mot henne. Hon visade heller aldrig klorna mot oss om än vi voro något hårdhänta ibland, nej vi förstodo varandra så väl. Vi voro också lek�kamrater och kattor hos oss blevo behandlade mera som män�niskor än djur. Om vintern när det var kallt lågo de inne och spann och blevo smekta och fingo rikligt med mat. Hur råttorna huserade i husen har jag glömt bort, men de blevo säkert jagade på natten, katten byter lätt skinn. Dessa våra två älsklingar blevo ej gamla. Jag vill min�nas den elake Mickel Räv tog Sirna ifrån oss rätt snart men Serry fick leva några år. Vi kunde sörja en katt mycket. Jag minns när Nils började "tulta" omkring. Han var alltid så tålig och på den tiden var det jag som förde kom�mandot. Vi kivade sällan och vi roade oss med lite nog. Faster Anna var hos oss som hjälp åt Mor när vi voro riktigt små men jag minns henne ändå. Särskilt en gång när Far och hon högg råg på den s.k. Morfars odling. Hon råkade komma för nära Far när hon tog upp rågen och blev sårad av lien. Jag satt hos dem ute på fältet men sprang hem när det skett och talade om olyckan. Såret blev snart läkt. Faster Anna hade under sin vistelse hos oss lärt känna sin blivande make. Hon stanna därför ej länge utan for hem och rusta till bröllop. Sen hade vi som hjälp en flicka från Horröd som hette Elna. Hon reste emellertid snart till Amerika. Hon fantiserade jämt om hur rik hon skulle bli därinne och när hon fått dessa önskningar uppfyllda komma tillbaka till Sverige och visa sin överlägsenhet och sitt förakt mot dem som alltjämt voro fattiga. Jag har ej hört att hon kommit tillbaka. Hennes öde blev troligen inte rikedom. När jag var ungefär 4 år reste faster Elna och mina kusiner till Amerika. En av sol strålande sommardag voro de hos oss för sista gången. Olinda och Emma tog mig vid handen och vi gingo ut och plocka hallon som växte vid en gärdsgård strax vid hemmet. När vi kom tillbaka föll jag omkull på gården och slog mig rysligt av en skarp sten. Det ärret har jag ännu i pannan. Att detta avsked betydde att det skulle dröja länge eller att vi aldrig skulle rå�kas mer förstod jag ej, och de små kusinerna voro lika glada som vanligt. För övrigt minns jag dem så lite. Det var så roligt få följa med Morfar när han skulle gå bort till någon av grannarna. En gång minns jag särskilt - det var när jag fick sitta på Morfars arm så länge som en halv timmas väg. Det var knogigt bära en så tung flicka som jag. Vid hemfärden tog han mig vid handen och "ledde" mig hem. Besöket gällde Nygren� i Lilla Oberöd, en man i Morfars ålder, som han hade ärende till en och annan gång. Morfar tyckte mycket om sina barnbarn, när vi voro små var jag gunstligen men sedermera blev det Nils. Jag hade väl varit stygg eller blivit missförstådd av honom under årens lopp. Vår första långa resa var till Hörby där Far hade en god vän som hette Olof Kristensson� och var repslagare till yrket. Det var en stor upplevelse att få följa med dit. Det var vinter och kallt så vi frös ordentligt. I Höör fingo vi vänta länge innan Hörbytåget skulle gå. För att hålla oss varma fick vi småttingar springa fram och tillbaka i väntsalen men det var bara roligt. Vi blevo föremål för uppmärksamhet av medresande och de lekte med oss och lyfte oss högt upp och snurra runt med oss. Vi voro något blyga därför att vi inga lekkamrater hade där hemma, kanske blygheten var medfödd. Vi övervann den så småningom och Mor har sagt att vi blevo så beundrade under den resan. Mor hade oss alltid fint klädda, hon ville ha allting så trevligt som möj�ligt och framför allt oss barn. Jag hade en kappa vilken jag än i dag minns. Hur Nils var klädd kommer jag ej ihåg. Hemresan var väl lugn och stilla, jag minns intet av den. Något år senare inträffade en tragisk händelse. Nils satt på en pall vid kakelugnen och lekte. Rätt som han satt föll pallen och hans kind kom mot den heta ugnen. Vad vi blevo ledsna men Mormor, som hade en så stark tro på det goda hon sökte bota brännsåret med att lägga på aloeblad�. Det var ett beprövat läkemedel bland allmogen. Saften i bladet hade en underbar verkan och såret läktes snart men ärret blev stort och fult. Nils var så tålig hela tiden och visade ej att han hade några smärtor utan var uppe och lekte som vanligt om dagarna. Det var ändock så ledsamt med denna olycka. Som väl var har ärret inte vanställt ansiktet men det hade varit bäst om det icke funnits. Mormor skötte honom och alla hoppades vi det bästa. Vi körde ofta till Äsphult och hälsade på Farmor och Faster Pernilla. Farmor bodde kvar i gårdens boningslänga där hon på ena gaveln hade två rum och kök. Hon hade del i trädgården och där fanns det härliga krusbär om sommaren. Särskilt då var det roligt komma dit och så var där Nils att leka med. Han var tre år äldre än jag och vårt största nöje var att rulla tunna utmed de höga backsluttningarna strax utanför gården. Naturen var vacker där med långa skogklädda åsar vara växte bokar med yviga kronor. Gården låg ensligt dock syn�tes på avstånd ett och annat litet hemman i skogsgläntorna. Nedanför gården flöt en å. Dit gick vi för att titta bland stenarna om där fanns kräftor men jag minns ej vi fångade några. Vi trivdes så gott när vi kom till Äsphult. När Far körde dit fick vi i regel följa med två gånger om året. Själv var Far där ofta och hälsade på sin mor. Farmor var en rar gumma med något av vemod i blicken. Hon hade i sin krafts dagar haft mycket att bestyra men hon hade en lyck�lig ålderdom. När faster Pernilla blivit änka flyttade hon in till sin mor och passade henne på bästa sätt och barnen i Amerika skrev flitigt hem. Alla barnen höll av sin mor, inte minst Far ty han gick ofta den långa vägen för att hälsa på henne. För Far var vägen ej lång, han som de flesta ville gärna se och komma till barndomshemmet, där fanns så många minnen det förstod jag ofta på Far. Farmor dog 1897. I Äsphult sammanträffade vi ofta med John Davidssons från Lunnahöja�. Farbror Jöns hade varit förlovad med en syster till John Davidsson. Farbror dog så någon släktskap blev det icke. Vänskapen fortsatte ändå och varje sommar när där var missionsmöte i Bjärred kom John Davidssons till Faster och Farmor för att hälsa på. I det natursköna Brönnestad på sluttningen mot Horröds ekedungar låg i början på l880-talet en av socknens vackraste bondgårdar. Där bodde då en något originell man som hette Ola Möller� och hans maka Oliva�. Möller var egent�ligen icke jordbrukare utan sakförare eller juridisk rådgi�vare. Möller var liten och något kutryggig så han imponera icke på någon genom sitt yttre. Han var dock en man med ett klokt huvud och var aktad av sockenborna och många voro de som kommo till honom och fingo råd. I detta trevliga hem voro Far och Mor de bästa vänner. Makarna Möller hade inga barn men voro intresserade av barn. De ordnade därför en söndagskola och där kom många barn så stugan blev överfull. Far blev söndagsskollärare här och han kunde så bra med barn och läste och sjöng med dem och alla voro så förtjusta i honom. Han gick dit nästan varje söndag. Ibland fick jag följa med. Det var så roligt att söndags�fin och iklädd vit silkeschalett vid Fars hand traska den långa vägen. Vi gingo en genväg över backarna och genom skogen, därför blev vägen ej så lång. Jag var den minsta av alla barnen och därför togo de, som voro något äldre hand om mig och kramade om mig riktigt. En gång blev det så kraftigt att bänken föll omkull och vi alla till golvet vid ett rys�ligt tjut. Så hade vi trevlig julfest med en mycket vacker gran vari hängde de vackraste konfekt som fanns att köpa. Möller med sin kräsna smak hade själv inköpt dem och där sparades ej när det gällde barnen i söndagsskolan. Av dessa konfekt plockade Möller ut de finaste åt mig, det är verkligt sannt. Vid festerna voro vi hela familjen, således även Nils, fastän han var nog ej mer än 3 år gammal. Möller sålde gården efter ett par år och flyttade till Hörby. Emellertid fortlevde vänskapen och vi voro ofta och hälsade på. Nästan varje sommar körde Far den 4 mil långa vägen till Hörby och vi barn voro alltid med. De ägde ett vackert hus nära järnvägsstationen med vacker trädgård och blomsterälskare som de voro hade de en myckenhet av blommor. Möller levde till 1908 och dog i Hörby. Våra vänner från Brönnestad hade haft många motgångar och på ålderns dar fick Nils bli deras rådgivare och hjälpare. Oliva Möller överlevde sin man några år. Det hem jag som liten flicka mest längtade efter att komma till var trädgårdsmästare Holmers på Boketorp. Erika�, den yngsta av flickorna hade två dockor och de dockorna hade så många klänningar. Att byta klädningar på dem och leka med dem var rysligt roligt. Jag tröttnade aldrig att leka med dessa vackra dockor. Erika hade dessutom ett tittskåp med vackra bilder i och en del andra trevliga saker. De hade även stora bilderböcker som jag aldrig kunde se mig trött på. Det var endast en och annan gång jag fick se i dem, de voro rädda jag skulle skada dem kan jag väl tro. Sen fick jag följa med Erika till kvarndammen. och gå uppför den branta stigen i skogen, innan vi kom fram till dammen. Det var så intressant se när där skulle stängas för vattnet. När Erika gick till källan i Möllebacken för att hämta kristallklart dricksvatten fick jag följa med. Jag fick även gå med in i kvarnen och se hur det gick till att mala mjöl. O, vad allting var vitt, därinne. Mjölnaren själv som en mjölsäck även ansiktet var vitt på honom. Och som det brusade av vatten i Möllebäcken, precist som ett litet vattenfall, vilket det även var. När vi gick upp till kvarnen kom vi förbi post-Nillas stuga. Hon� brukade ofta stå utanför dörren därför att hon var så pratsjuk och kunde då komma i samspråk med förbigående. Hon hade alltid mycket att tala om. Nilla hade gått som postbud för Hovdala sen sin ungdom, och nu var hon de 70 åren. I början gick hon ända till Kristianstad men det tog en dag att gå dit och en dag att gå hem, så det var ingen daglig postgång då. När stambanan blivit färdig gick hon endast till Hässleholm, möjligen en och annan gång till Kristianstad. Till Hässleholm brukade hon sen att gå med post dagligen i ur och skur. Nilla var en kärngumma och svära kunde hon. Hon hade till hela sin varelse blivit rå och okänslig genom alla strapatser hon måst genomgå, men hennes hälsa var trots allt god. Hon levde inte många år sen hon satt sig till ro. Av herrskapet på gården blev hon inte bortglömd. De unga fröknarna i synnerhet tyckte det var roligt gå till henne och hon var rapp i munnen, därför fingo de säkert en rolig stund när de kom. Hennes lilla stuga står delvis kvar än i dag. Nilla borde egentligen haft en orden för sin långa tjänst. Erikas bror Petter� var mjölnare och hade arrenderat kvarnen som låg där högt uppe. Han bodde mitt emot andra sidan vägen där boningshuset låg högt uppe på backen. Att se på när bönderna kommo med sina säckar för att köra till kvarnen var ofta en dyster syn. De stackars hästarna lågo sträckta i den branta uppförsbacken, det, såg ibland ut, som de ej skulle orka komma upp med sitt lass. Det var djurplågeri att köra dit upp med stora lass. Boketorp var den vackraste platsen att bo på av alla Broslätts hus och gårdar. Det var byggt som bostad åt Friherinnan Ulla Ehrenborg� under de år hon var änka. Hon bodde där ej länge enär hon gifte om sig med sin svåger kammarjunkare Theodor Ehrenborg och blev sedan härskarinna på Hovdala. Från Boketorps veranda kunde man se över sjön till Finja. När jag var barn gick sjön ända upp till Hovdala gård och om vintern var där fin skridskois ända upp till landsvägen. Ungdomen gick mycket på skridsko och jag glömmer aldrig hur jag avundades dem som kunde glida fram på den spegelblanka isen. Fröknarna på Hovdala, och Erika Holmer tillsammans med dem, gick ofta på skridskor. Tänk vad de hade roligt. Finjasjön var vackrast om vintern när den var tillfrusen. Jag har sett skaror av människor som gick på skridskor på isen mitt emot Hovdala gård, det var när jag hälsade på till Holmers och fick stanna där ett par dagar som jag sett den livliga tavlan. Våren kom alltid tidigt vid Hovdala. Luften var liksom mildare där. När vi hemma hade snö och is var gräset grönt och trädens knoppar snart färdiga att slå ut där. Omkring Hovdala var i min barndom allting liksom förfinat. Allt andades skönhet. Naturen var underbar med sina skogklädda sluttningar med sekelgamla bokar och månghundraåriga ekar. Allt var så vackert där och så intressant. Uppe i skogen fanns fullt av stigar inbjudande till underbara promenader under de höga trädkronorna och utsiktsplatser, till vilka människor kommo körande långa vägar från, dock mest från Hässleholm. Själva herrgården var ännu kvar i sin glansperiod om än det börjat dala så smått. Där var många tjänare av alla slag. Att sköta skogen fanns ett par skogvaktare, jägare flera stycken. Kuskar väl ett par stycken. Gården hade egen smedja. Sedan var där alla slags drängar som tänkas kan. Inomhus var minst två kokerskor, städerskorna voro flera och så kammarjungfrur. Där var på den tiden fina middagar vartill familjerna på de många adliga godsen i närheten och även längre borta ifrån voro inbjudna. Där var ungdom på gården och där var för det mesta främmande, ibland många. Rikedomen hade visst börjat minskas redan då och sparsam�heten var måhända inte åtråvärd, att göra inskränkningar är svårt för dem som äro vana vid överflöd. Omärkligt försvinna rikedomar, de som ägt dem veta ej själva var de blivit av och så kommer det oundvikliga att börja spara. Hovdala höll sig även med nattvakt, men det var innan min tid. Morfar talade om att han mindes det och som barn kom hem till oss, eller till Morfar, två bröder Anders och Sven Jönsson från Skoghusen�. De hade varit nattvakter på gården när de voro unga. De hade ej varit samtidigt anställda som sådan men plats hade de båda haft på gården, den ene som betjänt, men senare som nattvakt. De skulle vakta gården för tjuvar och se efter så eldsvåda ej uppstod. De andra kund då tryggt sova. Det borde alltid vara så tycker jag, det är annorlunda nu, därför stjäler de mycket mer än de gjorde förr. Dessa nattvakter på Hovdala fingo ibland se mystiska ting. När klockan slagit tolv kom det körande ekipage i spann och stannade framför stora trappan på borggården. De försvunno dock snart men de hörde tydligt hjulens gång i gruset, så en synvilla kunde det ej vara. Det var väl några som en gång varit där och på något sätt blivit med för oss oförklarliga band fästade vid platsen. Jag tycker det är kusligt tänka på det men dessa nattvakter voro ej rädda för nånting, så de passade bra som nattens och mystikens tjänare. Mycket annat hade de sett under sina nattliga ronder, som hade med det oförklarliga att skaffa. Gunilla Holmer� var en älsklig människa med ett fint och värdigt uppträdande och en mjuk behaglig röst. Hon var alltid prydligt klädd och brukade ha spetsmössa, vilket ej var så vanligt men vackert på en äldre fru, så tyckte jag. Att hon fått en mera vårdad uppfostran än landsbygdens män�niskor fick då, det märktes alltför väl. Hennes hem hade varit i Ängelholm, hon var stadsbarn men hon var den dugli�gaste husmor som kunde tänkas och arbeta alltid. Hon hade måst arbeta mycket för de många barnens skull. Till Holmers kom ofta glada ungdomar för att prata bort en kvällsstund och då var det jag som satte mig i en vrå för att se och höra på. Sofie Holmer var mycket livlig och Erika hade så lätt för att skratta så där skämtades och fnittrades värre. Sofie, som var den minst vackra av flic�korna hade ändå en beundrare efter vad jag hörde och såg från min plats. Jag var visst skarpsynt efter mina år, men det var så skojigt för en liten flicka att se på när de satt där och kramade om varandra, ty inte visste jag vad kärlek var, nej långt därifrån, Det var tydligen inte så allvarligt menat deras lilla kurtiserande, ty Sofia flytta�de snart till Ängelholm och där fann hon en annan man, som hon blev gift med. Holmers hade en flicka som hette Ida� vilken var ny�bliven lärarinna och hade fått plats i Ängelholm. Ida var nu 18 år och jag var 5 år. Innan hon skulle tillträda denna plats ville hon öva sig lite i att hålla skola. Hon samlade därför några barn från Broslätt en 10 stycken och dem under�visade hon en veckas tid. Jag blev även anmodad att få vara med och Far skjutsade mig dit och jag bodde i familjen un�der denna vecka. Jag var så glad över att få vara med och här träffade jag jämnåriga barn och fick vänner. Alma Björk�kvist� och jag blevo de bästa vänner. I skolan var fler pojkar än flickor men pojkarna tyckte jag mindre om. Jag vet ej om jag lärde mig så mycket, läsa kunde jag förut, men roligt var det för vi fick leka så mycket. Alma Björkkvist bodde strax nere vid ån och dit gick jag ofta. Att stå på bron och se hur vattnet virvlade och skummade i ån var för oss ett nöje och inte försummade vi att gå ned till kanten och blöta ner oss ett slag heller. Sen promenerade vi bort mot Hovdala gård ända bort till bron som vi tyckte var så kus�ligt att gå över för den var så lång. Vi stannade och våga oss ej över den. Den vägen benämndes på den tiden "långa linje" och den ledde från mejeriet och till gården och var mycket trafikerad. Alma Björkkvist och jag förblevo vänner ända tills vi konfirmerades, vi är det fortfarande fastän vi sällan ser varandra. Gunilla Holmer hade mycket stort förtroende för Far och Mor. När Far körde till Hässleholm brukade Far höra efter om de hade ärende till torget och ville de åka med fick de gärna det. Erika var ofta med. Om vintern när det var kallt och de hade sett Far köra mot Hässleholm om än han inte stannat till hos dem, blev han vid återkomsten ofta inbjuden på kaffe, de tyckte väl att efter den långa färden kunde han behöva något varmt. Far brukade ibland förena sina ärende till kvarnen med ärende till torget i Hässleholm. Petter Holmer bjöd mycket ofta in far på kaffe. Vad människorna voro goda mot varandra på den tiden. Det var vill jag tro, sann vänskap som rådde mellan mina föräldrar och familjen Holmers. Hos släktingarna i Maglehult skulle bli bröllop. Axel�, den älste av pojkarna hade övertagit gården och skulle gifta sig med en flicka från Maglehult, Matilda Magnusson�. Bröllo�pet skulle bli i brudgummens hem. Matilda hade stor släkt och på Axels mors sida var ävenledes många släktingar men på faderns sida voro vi de enda. Där skulle bjudas många och bli stort bröllop. Det var sommar och fingo gästerna ej plats inne kunde de vara ute. Bruden var endast 20 år och i sin fägring. Hon hade svart klänning och krans och krona av myrten samt tyllslöja. Pastor Wiedeman�, som då var pastor i församlingen vigde dem. Detta var det första bröllop jag varit med på. Jag var det enda barn som var med och hade ingen lekkamrat utan gick om�kring och såg på allting med nyfikna ögon. Jag var mycket road av brudparet och följde dem så de andra tyckte det var komiskt. Annars höll jag mig mest till Far, som jag tyckte så mycket om. Jag var ännu så liten flicka. Pastor Wiedeman ville leka med mig och försökte ta fatt mig när jag kom i närheten. Jag minns han placerat sig innanför dörren och var gång jag kom högg han fatt mig och satte mig på sitt knä. Jag gjorde motstånd och snodde mig snart loss. Jag uppskatta ej hans intresse för mig. Pastor Wiedeman var mycket ful. Kanske var det mitt gryende skönhetssinne som reste sig till motvärn. Axels Mor Sisela, vi kallade henne alltid moster skulle nu få det lugnt och skönt. Hon hade fått två rum i längan mitt emot boningshuset som hon skulle bo uti. Nu kunde hon få tid ägna sig åt sitt älsklingsarbete att spinna lingarn. Hon spann det finaste garn som någonsin kunde spinnas. Hon spann mycket garn till oss eljest var det en�dast till sina egna. Att spinna var ingen förtjänst. Det blev inte många ören om dagen. Stackars de som fick spinna till sitt uppehälle. Då fanns det några få av de äldre som satt och spann till vem som ville ha garn spunnet men de yngre brydde sig inte vidare om den hemtrevliga slöjden. Mor tänkte väva så mycket och vi sådde lin så gott som varje år och där blev mycket som skulle spinnas. Vi hade även andra än Moster som spann åt oss men Moster spann det vackraste garnet. Hade Moster ej tyckt så mycket om oss som släktingar hade hon säkert inte spunnit så mycket åt oss. Moster var en hjälpsam och rar gumma. När Moster spunnit några skålpund garn kom hon till oss med det. Det var alltid som en fläkt av livets gång ute i bygderna hon förde med sig, ty hon hade hört en del av sista nyheterna i bygdekrönikan, Maglehult var en by där de visste mycket och där fanns flera som gingo flitigt omkring och togo upp nyheter och slutligen kommo de till Moster, vars hem låg i utkanten av byn liksom för sig själv. Byaskvallret var livligt för 50 år sedan och man måste taga del av det för att följa med sin tid. Vi tyckte alla det var roligt när Moster kom på besök. Först när hon hälsat gick hon bort till Morfar och sade, hur står det till med dig Per och så börja de snacka. När de talat slut kom turen till oss andra att få säga ett ord. Mormor och Moster fortsatte sen för Moster hade aldrig bråttom. Ibland hade hon en strumpa med i korgen som hon sticka på när hon satt och prata för sysslolös kunde hon aldrig vara. Moster hade alltid en rutig filtschal med sig om än solen lyste och det var varmt. Hon kunde ej gå bort utan att hava den schalen med sig. Moster hade många syskon och bland dem Erik Kristensson�, som bodde i Matteröd, där de hade haft sitt barndomshem. Han hade varit den rikaste bonden i byn under några år men nu var han den fattigaste och bodde i ett gammalt skröpligt hus med sin maka, som också hette Sisela. En släkting hade testementerat hela sin förmögenhet till honom ensam. Det var honom icke nyttigt. Han levde i sus och dus så länge pengarna räckte, sen fick han leva på andra människors hjälpsamhet, vilket kan vara bittert nog. Moster hade en bror som bodde i Lund och var skomakaremästare och läderhandlare. Han hade genom ihärdigt arbete och klokhet skaffat sig både anseende och förmögenhet. Erik Kristenssons voro goda vänner till Morfar och Mormor och Sisela kom ofta och hälsade på Mormor. Erik, stackars man, var till hälften förlamad ock kunde ej gå utan kryckor. En gång hade han ändå krånglat med att gå till oss för att hälsa på. Han slapp att gå gå hem, för Far satte "Mante" för kärran och skjutsa hem honom. Han var så förnöj�sam i sin fattigdom, han tänkte nog åtskilligt om sin vilda ungdomstid och ville säkerligen levt om den på ett bättre sätt om han kunnat. Morfar gick och hälsade på Erik en och annan gång och mellan Sisela och Mormor var vänskapen myc�ket varm, åtminstone från Mormors sida. Vi barn tyckte det var roligt få följa med till "Erikas" och jag var ofta med Mormor. Vi blevo visst inte bjudna på något gott men det var roligt i alla fall. Särskilt det gamla med kaprifol övervuxna huset intresserade mig och sedan de riktigt gammaldags blommor som växte i trädgården och vilka vi ej hade därhemma. Jag tyckte alltid det var så intressant med gamla människor för de hade så mycket att tala om från de�ras egen ungdom. Min bror och jag föraktade aldrig gamla som nutidens ungdom gärna vill göra. När Erik Kristensson dog och Sisela blivit ensam gick hon, för att fördriva ensamheten och hälsade på hos vänner och grannar. Var hon kom där det fanns barn sade hon, "så vackra barn har jag aldrig sett". När hon kom till oss voro vi de vackraste. Sisela dog något år före Mormor och sen hade Mormor endast en kvar av sina vänner från ungdomen och det var Moster från Maglehult. Ute i byarna hade de små tillställningar vissa tider på året och det var mest hösten och vintern. Om sommaren hade de visserligen ibland s.k. höstagille och samlade då så många så höhösten skulle gå fort undan och ibland höggs gräset så gott som på en dag. Vid sådana tillfällen var det mest gran�narna som voro med men släktingar och andra bekanta längre ifrån kunde också komma med. De kommo gärna för det var all�tid skämt och glamm vid sådana tillfällen och så var det gillesmat och snapsar, för de som tyckte om sådant. De gingo därför på höstagille utan krus och sen blev det höstagille på ett annat ställe och på det viset bytte de hjälp och hade på samma gång roligt. Vi hade ofta höstagille hemma när jag var barn. Jag var med i ängen och hade fått en liten rävsa, som Morfar gjort till mig, det var vid tiden jag börja skolan och då var jag endast 6 år gammal. Inte rävsa jag mycket men att få vara med var skoj och jag brukade strö ut gräset när de kom körande med det. Förmiddagskaffe med smörgåsar och kakor och "meraftan"� åt vi alltid ute i det gröna på en trevlig skuggig plats. Jag minns hur hett det bruka vara om sommaren på den tiden. Ett gille som alltid gick av stapeln om hösten, van�ligtvis i början av november månad var "brytegille", då skulle linet beredas efter att ha legat utbrett på marken en månads tid för att, som de kallade det, "röas". I Lilla Oberöd var en bastua där de bröt lin och dit kom många även från byar längre bort i socknen. En bastua bestod av ett stort rymligt skjul med plats för många par och i skjulet förvarades s.k. brytestolar, som de använde för att knäcka stjälkarna på linet. Vi hade själva brytestolar som vi brukade taga med oss för varje gång, men somliga läto sina stolar stå kvar året om och de vore då lätt tillgängliga för vem som behövde dem. Innan linet kunde brytas skulle det torkas. Innanför skjulet var uppbyggt en källare med rökhål i taket och något som skulle föreställa en ugn att hava elden på. Här packades linet in och det måste vara någon person som hade vana att torka lin att handhava denna syssla. Linet brukade vara inne i torkan ungefär ett dygn och alltid fick där vara någon inne vid elden så att ingen�ting blev förstört därinne. Det var ett rökigt arbete och fördärvade ögon blev följden av ett dygns vistelse därinne. Sisela Bengtsson, en kvinna som bodde i byn, brukade sköta om torkningen av linet till de flesta från vår by. Hon hade stor vana och var ej rädd för något slags arbete, om än det var lite ruskigt och avskräckte andra. Nog är det väl att sådana människor finns och att de alltid kommer att finnas, som ha mod till allt som behöver göras och är lovligt att göra. Den som hade lin inne till torkning var alltid mån om dem som hjälpte till med arbetet. Mot kvällen begåvo sig Far och Mor till Sisela med kaffe och mat och trakterade henne därmed ynder nattens lopp, och de kunde också byta med henne så hon fick komma ut och få frisk luft, kanske de allra vik�tigaste. Dagen därpå skulle linet vara färdigt för att brytas och vi hemma d.v.s. Mormor och jag hade att ordna med mat till kalaset. Jag hjälpte till vad jag kunde. Att packa ned koppar och annat grej till serveringen kunde jag och vara med ville jag så gärna. Där fick vara kraftig mat vid ett sådant gille och det var som vanligt först smörgåsbord med lite av varje, sedan kötträtt och sist risgröt. Därefter kaffe med flera sorters kakor och de bakades alltid stora, så det var något att bliva proppad av. Mycken mat och god mat ville de ha vid alla sådana gille för pengar fick de aldrig för sitt arbete. Mormor och jag traskade in till bastuan med en stor kaffepumpa full med kaffe till meraftan och vi voro säkert efterlängtade. Vi hade så mycket vi orkade bära, det andra var ditsänt tidigare på dagen. Där var väldigt skoj vid ett sådant tillfälle, ingen vägde sina ord och det var ej värt att vara lättstött en sådan dag. Då talades där fritt ur hjärtat på ett långt ifrån finkänsligt sätt. Där var inte så få församlade heller, en tio stycken brukade behövas för att få det färdigt till kvällen. De arbeta i par, männen bröto det styvaste, ty de knäckte stjälkarna, vilket säkert var knogigt nog. Sen fingo kvinnorna göra det färdigt och voro de skickliga skulle där ej bli många skärvor kvar i linet till det skulle skättas. När linet skulle skättas brukade vi sitta hemma på något ställe som låg avsides och där man kunde skräpa ned hur mycket som hälst. Det var ett i hög grad smut�sigt arbete att handskas med lin. Även spinningen skräpade ned i ett rum, det var när man spann blånor och skätteavfall. Så var det ett gille där endast var kvinnor och det var kardegille. Jag minns endast ett sådant och det var det sista vi hade i mitt hem. Jag var ej stor nog att hjälpa till med något då, jag bara tyckte det var så rysligt roligt se på när de satt och karda och rulla ullen och sedan lade den i korgar, så vackert ordnat som möjligt. Där var Mor Wennerberg� och Sissla Bengtsson, Mor Söderberg� och någon från Knutstorp, vilken det var minns jag ej och så hjälpte Mor naturligtvis till. Hon karda säkert det mesta för hon var så snabb i vänd�ningarna till allting. Mor Wennerberg och Sissla satt och sjöng spinnvisor och andra glada bitar och stämningen var riktigt trevlig. Där kardades flera skålpund ull en sådan dag. De börja på eftermiddagen och satt sen på kvällen så länge de tyckte eller, som jag vill tro, tills de blevo riktigt trötta. Fabriker för spinning av garn fanns visserligen då men de hade så nyligen börjat att allmogen knappt kunnat sätta sig in i det nya. Tiden börja så smått att bliva jäktig och att sitta och karda och spinna hade husmödrarna ej längre tid till utan de sände ullen till spinnerierna. Hemma hos oss blev det annat arbete som tog tiden i anspråk och några kardegillen blev det aldrig mer. Ett sådant har dock förunnats mig vara med på och ännu kan jag för min inre syn se hur hemtrevligt där var i stugan när dessa för mig så kära vänner satt och arbeta med sina kardor. Vennerbergs var en av våra närmaste grannar och Mor Vennerberg kom därför ofta till oss i småärenden. Alltid var det något hon glömt köpa när hon varit i butiken och ville där�för låna av oss så länge. Kunde vi hjälpa henne gjorde vi det. Grannar skulle enligt gammal god sed hjälpa varandra. Mor Vennerberg hade haft mycket att bestyra i sina dar. Tolv barn hade hon fött till världen men endast sju av dem blevo vuxna. Vennerberg var slaktare och lantbruket var näranog som en bisyssla för honom, det fingo hustrun och barnen sköta. De älsta pojkarna reste till Amerika innan de fyllt 20 år� så modern och flickorna� fingo sen slita värre. De två yngsta bar�nen voro pojkar och den yngste Gustaf� lika gammal som jag. Mor Vennerberg hade ej förlorat sitt glada humör trots allt utan tyckte fortfarande det var roligt ta sig en svängom när tillfälle gavs. Hon kunde sjunga och små nätta visor fingo vi ofta höra om vi bad henne därom. Jag tyckte alltid om henne och det var så roligt när hon kom "snottanes". Hon bruka säga att "snotta" till Er går så lätt. Vennerberg sade ofta att hans Gustaf och jag skulle bli ett par när vi blevo stora men i stjärnorna har stått annat skrivet. Från min sida fanns aldrig något tycke för Gustaf och vi voro varandra så olika som natt och dag. När vi var barn lekte vi aldrig tillsammans så intresset oss emellan var ej stort. Mina föräldrar hade ej något livligare umgänge med denna granne. De hade ej bott där under Mors ungdom utan flyttat dit omkring år 1880�. Sissla Bengtsson var däremot född i Knutstorp� där hennes föräldrar bodde i en backstuga. De voro mycket fattiga men hederliga människor. Sissla hade två systrar Kristina och Bengta�. Mor hade varit bekant med dem sen hon var barn och Sissla, som var yngst, hade troligen varit en av Mors lekkam�rater. När Sissla vuxit upp stannade hon kvar i hemtrakten och gick på arbete hos byafolket. Förtjänsten blev ringa, omkring 50 öre om dagen och maten. Sissla var mycket förnöjsam och ärlig som guld. Hon fick nog i den mån hon kunde hjälpa sina gamla föräldrar�. De dog innan jag var född så om dem vet jag ingenting. Sissla bodde kvar i det lilla huset. Sissla kom ofta hem till oss. Hon kunde skämta och skoja väldigt men var ibland lite grov i sina uttryck. Hon var till sin natur sorglös och tog dagen som den kom utan att beklaga sig. Hon var gärna sedd i stugorna och var alltid villig att hjälpa till med arbete och hon var duktig till vilket som. Hennes hem var så obegripligt enkelt. Ingen i vår tid kan tro det är sannt när jag talar om hur hon hade det. Huset låg med ena långsidan ingrävt i en backe. På den ena gaveln hade hon boningsrummet och på den andra ett så kallat "härbergsrum" där hon kunde förvara matvaror och lite av varje. Ingången var mitt på huset genom en låg dörr, man måste böja sig för att komma in. Innanför var kök med öppen spis. Bränslet förvarades på loftet. I stugan var en sättugn som nästan alla brukade ha på den tiden. Sen var där en enkel omålad säng med halm i. Jag vill tro att hon hade varma säng�kläder men säkert är det inte. Vid ena fönstret stod ett av�långt omålat bord med en liten bänk framför. På väggen innan�för dörren ett litet hängskåp för förvaring av servis o.d. Framför andra fönstret en omålad utdragssoffa av kort modell och ett par stolar. Det var möblemanget. Inga gardiner för fönstren. På väggen hängde en gammal klocka med lod i långa kedjor, riktigt gammal. Golvet bestod av tilltrampad jord och väggarna voro vitmenade. Sissla bruka årligen krita väggarna, det blev då strax lite gladare tyckte hon. Huset låg vackert med barrskog som bakgrund och runt omkring var en liten åker�lapp varå växte olika sorters säd och Sissla brukade få lov att sätta potatis här. Den åkern kallades för "Sissle lycka". Om sommaren växte akelejor utanför fönstren även några andra sorters blommor. I denna enkla boning fanns ändå något som många fina hem sakna, det som ej kan beskrivas men jag vill kalla det hemtrevnad. Alla som kom dit trivdes där och byafolket gick gärna dit. De brukade alltid ha något med sig av matvaror. När vi gingo dit hade vi alltid förning med oss av något slag. Mina föräldrar voro alltid givmilda och Sissla behövde sina medmänniskors godhet ty hon var verkligt fattig. Sissla hade råkat illa ut i sin ungdom. Det kunde ej vara för sin skönhets skull för vacker hade hon aldrig varit. Hon var liten och smal som en vessla men inte ens figuren var tilldragande. Hon hade skaffat sig två barn utan att vara gift. Att hon varit kär i någon karl tror jag knappt, hon hade nämligen ej samma man till far åt sina barn. Det första barnet, en pojke�, adopterade hennes syster Kristina�, som var gift och hade det bra men hade inga barn själv. Hon kom så�ledes lätt från det första äventyret, kanske för lätt. Hon hade emellertid ej blivit klok av sin olycka utan fick snart en flicka, Anna Jakobina�, och hennes far var stenhuggare till yrket. När man hör sådant skulle man tro att Sissla var en riktigt dålig kvinna, men det var hon ändå ej. Hon arbeta som en slav för att fostra denna flicka. Fadern hjälpte henne ej ett grand. Han bodde ej på orten och var som försvunnen ur hennes liv och väl var det. Inte långt från Sisslas hus låg en gård, Gylleboda, vari en länsman Resfelt bodde. De voro mycket rika och levde som herrskap. En av länsman Resfelts söner� bodde i Hässleholm, där han var länsman, var gift och förde stort hus. De hade många tjänare och dit kom Sissla som hjälpreda. Resfeldt hade två flickor i Annas ålder� och av detta herrskap fick Sissla mycket, ja hela sitt uppehälle ifråga om kläder. Om vintern var Sissla hemma i sitt hus och då arbeta hon hos bönderna. Anna var under tiden Sissla var i Hässleholm inackorderad hos en bonde i Knutstorp, Per Persson� och där hade hon det bra. När modern kom hem flyttade Anna genast hem till henne. De höllo mycket av varandra och Anna var en snäll och förståndig flicka. När Anna var i skolåldern var hon så smal som ett streck och hyn var så blek och genomskinlig. Hon verkade som som om hon ej fick tillräcklig näring och hon kunde leva på nästan ingenting. Hon såg ej frisk ut men var ändå sällan sjuk. Hennes hår var lingult och lent som silke och flätan räckte henne till midjan. Hennes ögon ljusblå som linblommor men tämligen uttryckslösa. Någon intelligens såg man ej i dem men Anna var ändå långt ifrån dum. Ovanligt blyg var hon inte, hon hade mod att taga sig fram bland andra barn och var aldrig föraktad för sin ringa härkomst eller fattig�dom utan tvärtom ville kamraterna i skolan gärna ha henne med i lekar för hon var så påhittig. Hon hade förmåga att ställa sig, jag vill ej säga att hon var inställsam men något ditåt var det. Hon var trevligt klädd därför att hon fick så vackra kläder från Hässleholm. I skolan såg hon därför ut som herrskapsflicka. Anna och jag voro tillsammans mycket sen jag börjat skolan. Anna var tre år äldre än jag. Innan min skoltid hade vi ej lekt mycket tillsammans men sedan hade vi mycket roligt. Anna kunde spela teater med sina dockor. Hon hade fått många leksaker från Hässleholm, bl.a. möbler till lekstuga och dockservis. Hon lekte helst med ett slags pappersdockor som hon hade. När jag kom till henne skulle alltid dockorna ha kalas och det blev då ett väldigt resonnemang mellan de olika dockfamiljerna. Det var verkligen roligt höra på henne. Hon var ju värdinnan för dem och hennes fantasi var outtömlig. Själv blev jag alltid bjuden på kaffe och jag tyckte det var så roligt att jag ej brådskade med att komma därifrån. När jag gick dit om vintern och där fanns is, slog vi kana nere vid den lilla bäcken i Sven Jons� mark, som rann över vägen, där var förstås en liten bro att gå över. Anna hade givit denna plats namnet "Branta sund". Det var ej vidare bra is där men vi roade oss ändå, våra fordringar på nöjen voro ej stora. Nils var aldrig med oss och lekte, det jag kan minnas. Helt nära Sissla Bengtssons hus låg en annan backstuga och där bodde murare Söderberg�. Detta hus var något större och ingrävt i jorden med båda långsidorna och ena gaveln. En liten åker som var inhägnad omkring huset hörde till. Här hade många barn fostrats i stor fattigdom. De två yngsta, Emma och Oskar, voro skolkamrater till oss. De sågo inte så fattiga ut utan voro kraftiga och friska och hade bra humör. Emma� var mycket duktig till handarbeten och för�tjänade redan som skolflicka pengar på virkning. Hon kunde virka vackrare än de flesta andra, ja hon var närapå konst�när. Hon hade stora anlag för högmod och var ej god att kivas med om någon försökte. Johanna Söderberg var ofta och hjälpte oss med tvätt och annat arbete. Murare Söderberg var en råbarkad man som lade en svordom till vartannat ord han sade. Hans arbete var likaledes grovt. Som murare utförde han mest reparationsarbete men var skicklig att mura bak�ugnar och mura upp fristående potatiskällare, som alla bönder i byn hade på den tiden. För det mesta odlade han jord och bröt sten och lade gärdsgårdar av sten, så bastanta att tiden efter 100 år knappast förmått rubba dem. Stengärdena omkring Gylleboda ägor lär hava lagts av honom och de ligga fortfarande bra, som om de låge på ett hälleberg. Söderberg dog omkring år 1890 och han var då en gammal bruten man, förstörd till sin kropp av det hårda arbete han haft på sin lott men till sitt själsliv hade han förändrats och blivit nästan som en ängel, ödmjuk och tålig med allt, som lades på honom och han invänta döden med lugn. Johanna Söderberg bodde kvar i huset en kort tid. Hennes sista år tillbringade hon på Gylleboda där hon passade en lam man, Axel Resfeldt, en av den förre länsmannens söner. Hon dog i början av 1900 talet. När Söderberg var död och låg i sin kista var jag på besök hos dottern Emma. Någon hade sagt att om man hade vårtor på händerna och en död tog på dem skulle de försvinna. Jag hade många vårtor på min ena hand och ville bli av med dem och hade tänkt låta Söderberg ta dem med sig, men när jag såg honom ligga i kisten blev jag rädd och ryggade tillbaka. Jag ville hellre behålla dem än vara med om något så kusligt. När jag var barn och innan jag börjat skolan fick jag följa med mor till Per Perssons för att se gamla Tyra som var död�. Jag kan nu ej förstå varför jag skulle se dem som voro döda. Att jag blev rädd för henne minns jag att jag inte blev för mor höll mig i handen och jag förstod knappast vad det var, inte att det var hemskt eller något att vara rädd för. Jag minns att jag sett gamla Tyra gå förbi mitt hem när hon skulle gå till Brönnestad och hälsa på dottern Lovisa, som var gift med Magnus. Hon gick så böjd att huvudet var nära marken. Aldrig någonsin har jag sett en människa gå så djupt nedböjd. Lovisa var den yngsta av hennes barn och henne höll hon väl särskilt mycket av. Inne i Oberöd just där vägen kröker vid Ludvig Johans�sons låg i min tidiga barndom ett litet hus som borde fått stå kvar som ett minne från gamla tider. Där bodde en gam�mal gumma som vi kallade för Sven Bengts Karna�. Där var ryggås�stuga och smårutiga låga fönster. Ingången var på ena gaveln genom dubbla dörrar. Någon förstuga fanns således inte utan man kom direkt in i stugan. Vad allt därinne verkade gam�malt. Nils och jag var ofta hos Karna. Det var så intressant att gå dit och vi gick dit utan att ha ärende. Hon tyckte så mycket om barn och blev så glad när vi kommo spatserandes. Hon liknade ett gulnat pergament och var så rysligt skrynklig men hon kunde le mot oss ändå. I fönstren hade hon gammal�modiga blommor bland andra en växt som hade en god doft men aldrig blommor. Denna krukväxt fanns på den tiden nästan i alla hem. Nu är den måhända utdöd. Den var visst ingen prydnad i ett fönster men den doftade härligt och därför ville de så gärna ha den. I mitt hem var det många som hälsade på. Ingen söndag gick utan antingen voro vi borta eller kom någon till oss. Om sommartiden körde vi ofta bort på söndagarna. Det var närmast släktingar vi for till. Far och Mor voro glada vid att fara bort och ha en rolig dag och skulle vi köra långt d.v.s. 2 á 3 mil startade vi tidigt om morgonen, dels var det svalt och skönt då och att köra så lång väg tog några timmar. Ville vi vara vid resans mål någorlunda i tid måste vi skynda på. Vägarna var ej så fina då som nu, var vi än skulle köra fanns rysliga backar att streta upp för. I de flesta fall reste vi hem samma dag. En färd jag särskilt minns var till Nävlinge till min Morfars syster Anna�. Hon bodde där i ett litet hus och det som särskilt intresserade mig var att hon hade en slingerväxt i rummet som fyllde ett fönster och delvis en vägg. Sådant hade jag ej sett förr och tyckte det var så underligt att ha så härlig grönska inomhus. När vi gjorde den resan var jag omkring 5 år gammal. Det var den enda gång vi voro i Nävlinge. Jag minns även att vi lekte med jämnåriga barn vid en gård som låg strax invid och att vi hade roligt. Vägen dit var dryg att köra. När vi körde bort satt Nils och jag i baksätet som ett annat tomtepar. Underligt att vi aldrig föll av men vi satt antagligen mycket ordentligt eftersom det gick lyckligt med placeringen. Det hände nog ibland att Mor satt vid sidan av mig i baksätet och Nils hos Far. Vi råkade som väl var aldrig ut för någon olycka under våra färder men olyckstillbud sak�nades ändå ej. Vi gladde oss alltid mycket över en sådan söndagsutflykt och jag kunde ibland inte sova natten innan av bara spänning över det roliga som väntade. Varje midsommardag under min barndom och tills jag fyllt de 30 åren var jag de flesta år på Vanneberga backe vid möte. Far körde och vi voro med allesamman, ibland även Mormor. Det var ett slags folkfest på samma gång som det var religiöst möte, en stor del ja kanske det största antalet gick mest omkring och tittade efter bekanta för att hälsa på och tala med, därför var andakten ej som den borde vara, de som kom�mit dit för att höra blevo rysligt störda av vimlet och oron omkring. Jag tyckte det var roligt se så många människor på en gång och jag som alltid tyckt det varit roligt studera de olika människorna hade rikligt tillfälle härtill. Det var även roligt titta lite på kläder, eljest satt jag stilla och var på samma gång en intresserad åhörare. Vägen dit var livligt trafikerad. Ibland blev man förbikörd av eleganta charabanger med ståtliga hästar som kunde sätta upp en ryslig fart och vi voro tvungna att känna oss enkla, men vi brydde oss visst inte så mycket om det, vi kom fram vi också. På den tiden fanns det en hel del grindar över vägarna och den dagen förtjänade grindpojkarna pengar. Alla gav nog en 2-öring 5-öring eller de som voro riktigt snälla möjligen 10 öre. Grindarna voro smyckade med lövruskor och blommor och barnen som höllo vakt klädda i sin bästa midsommarstass. När vi körde från Vanneberga stannade vi alltid till hos mors kusin Olof Svensson i Asmoarp, ett litet arrende under Asmoarps gård. Här skulle vi enligt gammal sed bjudas på kaffe. Det var så gott som den enda gång under året vi voro här och om vi ej stannade till när våra vägar gick för�bi, blevo de ledsna på oss. Thilda, frun i huset hade alltid så goda kakor att bjuda på och det hände ibland att hon även hade smörgåsbord dukat för oss. Det smakade alltid bra med traktering när vi hade kört en längre sträcka som denna till exempel. Sen gingo vi ut för att se på omgivningen lite grann. Omkring den lilla gården var milsvida hemlighetsfulla skogar och här var onekligen ensligt att bo och lång väg till allt som behövdes för dét dagliga uppehället. Cykeln var ännu ej ett transportmedel för lantbefolk�ningen och de som hade sin väg genom denna stora skog kände kanske understundom hjärtat i halsgropen av rädsla för att något skulle hända i ensam�heten. Jag vill tro att en färd med apostlahästarna här en mörk kväll var riktigt kuslig. Det tog minst två timmar att gå igenom den från Sandåkra till Lommarps backar och på den sträckan fanns endast fyra människoboningar. Thilda hade sammanträffat med skogens mystiska invånare ett par gånger, de gjorde henne intet ont men de ville håna henne, tyckte hon. När vi så samtalat med varandra, blivit förplägade och haft en trevlig stund tillsammans körde vi hem. Jag tyckte alltid jag upplevat så mycket en midsommardag vid Vanneberga och jag hade den länge i minnet. Det var för mig en verklig högtidsdag. Jag skulle snart fylla 6 år, och Far och Mor tyckte jag kunde börja gå i skola. De hade gått och gruvat sig för den långa ensliga vägen till Brönnestad, där min skolgång egentligen skulle vara. Vi bodde betydligt närmare Matteröds skola och vägen dit var också trevligare ur många synpunk�ter. I Oberöds by fanns många barn som gick i skola och med dem kunde jag få sällskap åtminstone när jag gick från skolan. Dessutom var vägen lugnare och det kunde ej blåsa så skarpa vindar här som mot Brönnestad, där det endast fanns kala backar och Filesjön gjorde sitt till av köld, och ödslighet. Halva vägen mot Brönnestad hade jag alltid måst gå ensam, där fanns inga skolbarn då. Far tänkte först fråga lärarinnan Johanna Hermansson� och sedan skolrådet om jag fick gå i skola i Matteröd. Lärarinnan sade genast ja men en av skolrådsledamöterna, Nils Nilsson på Måleböke�, tyckte de hade nog av försam�lingens egna barn men efter något resonerande sade även han ja. De blevo upplysta om att jag redan kunde läsa och Far trodde ej de skulle få så mycket besvär med mig. Den första dagen följde Far mig till skolan. Jag minns det som det varit i går. Far var så ung och jag höll så mycket av honom och kände mig riktigt stolt över honom. När lärarinnan frågade efter mitt namn och fick veta att jag kallades Anna men även hette Ingeborg, tyckte hon jag skulle kallas Ingeborg i skolan ty där var så många flickor som hette Anna�, Jag blev sedan placerad ytterst i en av de långa bänkar, som användes i skolan på den tiden. Varje bänk rymde 7 sittplatser Att sitta ytterst vid huvudgången i salen var bevis på att man var duktig. Barnen placerades under min skoltid alltid efter sina kunskaper. Under hela min skoltid satt jag ytterst i min bänk. Mina lärare tyckte väl att jag förtjänade det. Mor hade bekymmer om mig innan jag var bekant med andra barn och innan jag var van vid de nya förhållandena och hade därför bett Nils Påls Frida� från Lilla Oberöd att hjälpa mig tillrätta. Frida var ett par år äldre än jag. En av de första dagarna jag gick i skolan skulle jag köpa tobak åt Morfar i butiken i Matteröd och hade fått en tjugofemöring av honom. Tobaksrullen kosta 20 öre och jag hade 5 öre över. Frida föreslog nu att jag skulle köpa karameller för 5-öringen och säga till Morfar att tobaken blivit dyrare. Jag gjorde som hon sade men det fick jag ångra. När jag kom hem och sade att tobaken blivit dyrare förstod Mor att jag ljög. Jag var ej van att ljuga och kunde ej göra det på ett trovärdigt sätt. Jag fick så mycket stryk av Mor att jag aldrig förr eller senare fått så mycket. De hjälpte och jag har aldrig försökt komma med några lögnhistorier mer. Seda köpte jag tobak till Morfar många gånger men jag gjorde mina inköp på egen hand och det gick bra. Det var ett dåligt intryck jag fick av mina skolkamrater från början och det blev säkert grunden till att jag aldrig velat ha många som jag kallat vänner utan försökt välja dem med urskiljning. Det blev ej många som jag kunde hålla riktigt av. Frida var en snäll flicka, så jag kan ej förstå hur hon kunde finna på detta med karamellerna. Första gången jag kan minnas att jag varit i Matteröd var en söndag jag fick följa med Mormor till kyrkan. Det var sommar och jag kände det så högtidligt när vi kom på backen och kunde se kyrkan nere i dalen. Då hade kyrkan inget torn men en gammal rödmålad och pittoresk klockstapel stod alldeles innanför grinden från skolplanen sett. Kyrkan som är byggd under medeltiden var mycket enkel såväl utan som innan. Ett stort vapenhus fanns på södra sidan och här var ingången till kyrkan. Den var vitmenad inuti med långa bänkar, liknande trädgårdsbänkar och där var ingen trivsel. En isande kyla drog förbi även under sommarens hetaste dagar. Jag minns att jag frös därinne. Mormor hade sin stora psalmbok med en liten blomsterkvast invirad i näsduken vid sidan av i handen. Ingen orgel fanns i kyrkan och kantor Jönsson med sin uppslitna och skrovliga röst stod ensam för sången och den var långt ifrån vacker. Församlingen sjöng nog rätt flitigt med vill jag min�nas. Mormor och jag kunde inte sjunga. Trots allt tyckte jag det var högtidligt få följa med till kyrkan. Jag var inte rädd att gå vägen ensam till skolan, jag brukade ofta springa i stället för att gå. Jag kunde springa rysligt fort som barn och Nils och jag sprang väldigt omkring där hemma i backarna, vi ville knappast gå ordentligt utan tyckte det var mycket roligare att få springa och ingen för�bjöd oss det. Nu hade jag börjat skolan och min sidokamrat var Alma Nilsson från Måleböke�, dotter till just den man, som tyckte de hade nog av socknens egna barn i skolan. Hon och jag blevo de bästa vänner under alla skolåren och sutto vid sidan av varandra hela tiden. Jag var för övrigt vän med alla barnen fastän en del tyckte jag visst inte om. Ett fåtal av dem tyckte jag riktigt om. Lärarinnan var omkring 35 år gammal och Brönnestadsbo, född i Horröd och bekant med Mor från deras skoltid. Jag kan ej med bästa vilja säga att hon såg trevlig ut och hon hade inte Det. Hennes hy var gul och hon såg nästan sjuklig ut. Hon var aldrig sjuk det jag kan minnas, nej inte en enda dag, hälsan hade hon trots den gula hyn men hon såg alltid butter ut och skämt förstod hon sig inte på. Hon var ej av den typen som passar att fostra barn, lite mera känsliga borde de vara. Jag var nästan alltid i hennes ynnest och har ingen anledning att klaga, men lyckliga de barn som få gå i skola för en lärarinna med lite humor och som kan förena lek med allvar på ett klokt sätt och ej försöka skrämma dem. Min skolutrustning bestod av Nya Testamentet, Luthers Lilla Katekes och en skiffertavla att skriva och räkna på. Av Morfar hade jag fått en ask med lock att förvara grifflar och blyertspennor m.m. i. Strax efter jag börjat skolan fick jag skrivbok. Jag hade svårt för att lära mig skriva. Jag höll pennan så bakvänt sade lärarinnan, och när jag ej ville eller kunde hålla den som hon sade fick jag en kraftig örfil. Om det hjälpte mig att skriva vackrare minns jag ej. Jag fick aldrig fler örfilar av henne, kanske jag förtjänat flera. Troligen ansåg lärarinnan skomakarens Fritz� och mig för de läraktigaste. Vi två skulle lära oss namnen på alla Sveriges städer och läsa upp dem felfritt. Vi börja med Malmö och följde sedan landskap och län till den nordligaste staden, som då var Haparanda. Sen skulle vi två lära oss multiplikationstabellen och läsa upp den felfritt. Ingen av de andra barnen fick detta i läxa. Hon trodde möjligen att de ej kunde lära sig det förrän de gått i skolan någon tid, men oss två ansåg hon sig kunna giva svåra läxor efter vår ålder. Fritz var en kaxig pojke med stort lockigt hår och blev på grund härav observerad framför de andra pojkarna. Han sade när han gick i småskolan att han skulle bli folk�skollärare och att jag skulle bli hans fru. Av vad anledning han sade detta vet jag ej. Vi talade eller lekte ej särskilt mycket med varandra och jag beundrade ingen pojke på den tiden, ej heller Fritz. Han blev en skrävlare med åren och utvecklade sig inte i den riktningen han lovat från början. Folkskollärare blev han inte utan efter vad jag hört polis�konstapel i en mindre stad. Han skötte sig ej och blev av�satt. Hans högmod störta honom. Det var hans saga i korthet. I skolan fanns verkligen barn som voro så dumma att de ej kunde lära sig läsa. En av dem tillhörde socknens mest betrodde och ansedde man. Intelligensen hade ej gått i arv på honom vad angick läsningen. Det är hemskt att vara lärarinna för sådana och jag minns hur hon plugga med honom. Många av harnen voro verkligt dumma och lärde sig aldrig någonting ordentligt. Vi börja skolan varje morgon klockan 9 och jag som hade omkring 3 kilometers väg att gå fick stiga tidigt upp om morgnarna. Jag ville komma i god tid och ofta var väglaget trögt och tungt att gå i, därför behövde jag närapå en timme att gå vägen. Skolväskan var tung att bära. Där hade jag smörgåsar, en flaska mjölk, ett kokt ägg och ofta äpplen. Vi hade tre raster om dagen och på middagsrasten åt vi. Sen skynda vi oss ut att leka. Vi lekte många trevliga lekar och där var god sämja mellan barnen i småskolan. När vi slutat skolan för dagen och gingo mot hemmet blev det vid årets mörka månader ofta skymning innan vi hunno hem. Den sista biten fick jag gå ensam och jag som var mörkrädd tyckte det var kusligt. I skolan fanns barn som hade mycket mer än en halvmil att gå och som bodde långt inne i skogarna. De voro verkligen att beklaga. Under vintern när det var snö och slädföre var det mödosamt att gå och vi som alltid gingo med träskor finge ofta snö i skorna och voro våta om fötterna när vi kom till skolan. När det blev snöyra eller var stärkt snöfall brukade Far komma med släde och hämta mig. De andra barnen fingo åka med oss. Det hände att Far både skjutsade mig till skolan och hämtade mig därifrån varje dag under hela veckor. Jag ville ej skolka och sitta hemma om det fanns möjlighet att komma i väg. För övrigt hade Mor talat med lärarinnan att om vädret blev riktigt svårt nån gång, jag skulle stanna hos henne över natten. Detta inträffade endast ett par gånger och jag tyckte det var roligt att få ligga borta. Jag började hos henne virka en liten duk, som jag har som minne av dessa kvällar. På min första examen kände jag mig mycket blyg och var rädd att jag skulle göra något som var galet. Pastor Wiedeman kom bort till mig och klappade mig på kinden och var så vänlig. Han kom nog ihåg mig från bröllopet i Maglehult och för övrigt körde han förbi mitt hem när han skulle till kyrkan i Matteröd. Nils och jag bruka ofta sitta uppflugna på någon gärdesgård utmed vägen, så mig hade han sett många gånger. Det var visst roligt att bliva uppmärksammad på examen och det borde ingivit mig lite mera mod, men blygheten satt kvar och svaren på frågorna, som lärarinnan ställde till mig, blevo lågmälda. Jag hade en vacker brun klänning med spetsar på och var så fin som någon annan. Barnen voro i allmänhet välklädda. En och annan av dem var dock ytterst fattigt klädd. Ett trevligt förkläde fick ibland hjälpa upp en gammal sliten klänning. Vi hade examen minst en månad innan vi slutade skolan, vilket var den 20 juni. Det var gassigt att gå i skolan så långt fram på sommaren, ty på den tiden hade vi verkligt varma somrar och våren brukade även vara varm och härlig. Vi hade förstås mycket roligt under rasterna denna tid. Vi lekte mycket bollekar och spela kula, sista paret ut, räv och får och ringlekar. Vi brukade även göra små strövtåg till Kårtabacken och plocka liljekonvaljer och jag själv följde ofta med till Kårteholm med Emma Adolfsson�, som då bodde där. Varför jag följde med förstår jag verkligen ej. Emma och jag voro inte särskilt goda vänner men hon ville jag skulle gå med och jag gick. Vi fick lov för lärarinnan att ströva under middagsrasten och jag var ofta med någon av folkskolans barn, som, om så behövdes, kunde taga hand om mig. Det var en härlig tid i alla fall och tänk vad vi voro lata när vi gingo hem från skolan i det vackra vädret. Vid avslutningen voro vi glada att slippa skoltvånget under en tid. Ingen av oss tyckte det var så roligt att gå i skolan att vi saknade den. Nej friheten längta väl alla barn efter. När jag börjat skolan ville Nils också lära sig att läsa men ingen hade tid att visa honom. Han hade fått en A.B.C-bok, som han skulle lära sig lite i. Han hade kanske ej så lätt för att lära som jag hade haft men viljan var den bästa. Jag minns att Mor sade till honom att om han var flitig att plugga i A.B.C.-boken skulle "tuppen värpa". De ville inbilla oss att tuppen brukade värpa pengar till flitiga och snälla barn. Många gånger låg där en 5-öring i boken vid sidan av tuppen, och vi tyckte naturligtvis det var konstigt med de där pengarna. Nils tyckte nog det var ensligt hemma när jag var i skolan, han hade ingen att leka med. Han var klen till hälsan under sin uppväxttid och redan innan han börjat skolan hade han fått skrofler� och hade knutor i halsen och såg blek och trött ut. Vi sökte läkare men de kunde ej finna något botemedel. Ibland var han dock bättre och vi blevo då glada och trodde det var överståndet. Jag var alltid den som styrde och han hade ingehting annat att göra än lyda mig. Far tyckte säkert att jag var stygg mot honom, eftersom han en gång sade "Ingeborg, du ska vara snäll mot Nils, for vi mister honom kanske snart". Jag tror att jag fick tårar i ögonen och lova bättring, för jag höll ändå så mycket av honom fastan jag använde hårda ord mot honom ibland. Jag var på den tiden inte så känslig som jag blev senare, mänskonaturen skiftar under alla åldrar och med åren växer förståndet. Det var endast bagateller vi hade att gruffa om och vi ha aldrig någonsin slagit varandra. Vi fick botemedel� till Nils och hans skrofler genom en annons i en tidning. En godhjärtad människa hade velat delgiva allmänheten den av dem beprövade medicinen. Vi anskaffade den och efter en kort tid hade Nils blivit mycket bättre. Efter en tids uppehåll fick han ånyo gå igenom en kur, men efter denna var han frisk och vi blevo så tacksamma mot den som velat bringa sina medmänniskor hjälp på detta sätt. Nils skulle nu börja skolan liksom jag i Matteröd. När han kommit i skolan gjorde han goda framsteg och flitig var han som alltid. Han hade vid den tiden ej så snabbt för att fatta som han fick senare och lärarinnan var ofta förarglig mot honom. Han fick även agg till henne, därför han tyckte hon var orättvis mot honom. Han visade det säkert inte ty han
var ej trilsk utan tog allting lugnt hur han än kände det. Ett barn kan dock inom sig bli förargad över lidna oförrätter, förtroendet dem emellan är rubbat och barnet kan ofta mista intresset för skolan. Johanna Hermansson lärde sina barn mycket och ville de skulle vara uppmärksamma på vad hon sade. Nils glömde aldrig riktigt att lärarinnan varit elak mot honom och ingen av oss barn hade någon större kärlek till henne, hon var till sin natur kall och okänslig och det kände barnen. Vi hade däremot stor respekt för henne och vi blevo uppmanade att vara artiga och vänliga mot alla vi mötte. Nog fanns det många som ej brydde sig om sådant. Artighet är en dygd som dumma barn ej kan tillägna sig. De skulle ha mörk arrest i en skrubb ett dygn, det kanske hjälpte. I vår by fanns många stryktäcka pojkar som voro jämnåriga med oss. Ibland levde de busliv när vi gick hem om kvällarna. En gång hade de fått för sig att kasta sten på Nils fastän han intet ont gjort någon av dem. Anledningen till att de började slå minns jag ej, men Nils lät dem kasta sten och slog ej igen, han försökte ej försvara sig på något sätt, han gick endast tyst och lät dem fortsätta med sitt fula påhitt. Jag blev ju arg och sade till dem att de skulle upphöra och att jag skulle tala om det för lärarinnan, så fick de sitt straff. De blevo lugnare vill jag minnas, men jag önskade, så liten jag var, att de skulle få det igen. Slå på ett litet barn som ej gjort något ont det var oförskämt. Den stenkastningen i Gylleboda skog har jag aldrig kunnat glömma, men den pojken som var värst att slå har blivit drabbad av ett hårt öde och har genomgått många svårigheter. Det är inte bra kasta sten på sina medmänniskor. När vi kommo hem från skolan hade Mormor alltid mat och kaffe färdigt till oss. Vi voro säkert hungriga efter att ha varit borta från klockan 8 på morgonen till 4 på em. Läxorna voro snart för mitt vidkommande överstökade, men vi skulle lära våra läxor utantill och kunna varje ord. I småskolan var det så korta bitar vi hade i läxa att det lärde jag på en liten stund. Sen ville jag gärna när vi ej skulle leka, sätta mig och virka för det var mitt älsklingsarbete. Mor hade lärt mig virka små spetsar. — För övrigt fick jag spola garn till Mors många vävar på min fritid. Det var inte alltid roligt att sitta tvungen med arbete i de åren, att vara ute och springa och leka gömme om kvällarna var mycket roligare. Ute ibland enebuskarna var så många gömställen och vi gömde oss på alla upptänkliga ställen. Det gick så bra att leka den leken, fastän vi ej var mer än två. Ibland kom det någon lekkamrat till oss men vi fick ej leka med vilka barn som helst, de som voro stygga i Mors ögon, ville hon ej vi skulle leka med. Vi roade oss bra på egen hand och saknade inte lekkamrater. Mor hade alltid vävar uppe så gott som året om. På den tiden vävdes allt tyg till kläder hemma. Vi voro sex personer så det gick mycket till när vi alla skulle ha nya kläder. Mor kunde väva så vackra tyger till manskläder, som bereddes vid färgeri och blevo mjuka och varma och framför allt starka. Mor färgade ofta garn i växtfärger och det blev så vackert och äkta i färgen att ingenting kunde bleka det. Mor gick ut i skogen och plocka bark av vissa slag buskar och så plockade hon mossa att färga garn uti. Jag minns nu ej vilka växter Mor använde till färgningen. Mitt hem var känt för att vara lite konstnärligt på grund av att Mor vävde sådana saker som ingen annan däromkring kunde väva. Mor vävde mycket till familjen Ehrenborg på Hovdala och släktingar till dem�. Vi barn tyckte det var mycket roligt när någon av dem kom hem. De voro alltid mycket rara och deras yttre var, som det ju borde vara förnämt, och vi sågo upp till dem som till något förfinat och beundransvärt. Mor var ofta överhopad av beställningar därifrån och kunde vara sysselsatt i månader av endast deras arbeten. Hon var ej alltid glad över dessa arbeten ty förtjänsten var ringa men hon kunde ej säga nej och därför åtog hon sig så gott som allt vad de ville hon skulle väva till dem. En av de unga fröknarna Ehrenborg tyckte Mor särskilt om och det var Ingeborg�. Hon hade liksom kommit utanför den övriga familjen när hennes far gifte om sig med hennes moster friherrinnan Ulla Ehrenborg�, som hade tre döttrar i ett tidigare äktenskap. Hon hade många bittra stunder i sitt hem sen dess och det kunde hända att när hon kände sig riktigt ledsen hon kom upp till Mor. Hon hade stort förtroende, jag tror jag kan säga kärlek till Mor. Där blev dem emellan ett band av vänskap som, oaktat deras olika samhällsställning räckte så länge Mor levde. Fröken Ingeborg Ehrenborg var också i andra människors ögon en ovanligt älskvärd och omtyckt människa. Till oss kom hon ofta med presenter, och enär vi ej voro bortskämda med dylika, blevo vi mycket glada över dem. Lärarinnan Johanna Hermansson� kom ofta till mitt hem. Vägen från Matteröd och dit var ej längre än att hon med nöje kunde gå den hur ofta som helst. Mor och Johanna voro mycket tillsammans under vår skoltid och oaktat de voro stora kontraster kunde de ändå sympatisera med varandra och ha trevligt tillsammans. Mor och jag gingo ofta till lärarinnan Johanna och hade en pratstund vid en kopp kaffe, den dryck som alltid för en viss trevnad med sig och livar upp humöret. Johanna Hermansson var till sitt väsen enstöringsnatur och under de senare åren som lärarinna i Matteröd ville hon ej umgås med några församlingsbor. Hon hade ändå funnit en bland dem hon kunde förtro sig åt. För besväret med oss i skolan ville Johanna ej ha något men vi som voro mycket tacksamma för hennes vänlighet mot oss ersatte så gott vi kunde genom att ge henne matvaror. Det var för övrigt brukligt på den tiden att barnens föräldrar gåvo lärare och lärarinnan matvaror av alla möjliga slag. Lönen var ej stor. Johanna hade under vår skoltid endast 25 kronor i månaden men det räckte och blev över. Sparsametens dygd hade hon lärt. Något som Nils och jag gladde oss mycket åt var när byaskräddaren skulle komma och sy kläder. Skräddarmästare Nilsson� från Brönnestad var den förste jag kan minnas vi hade och sedermera hade vi en skräddare Berg� från Tyringe. Berg var finare skräddare än Nilsson och brukade ej fara om kring i byarna och sy kläder åt bönderna utan hade verkstad i Tyringe. Det hände någon gång att han lät övertala sig och for ut med sina gesäller till bondgårdarna, men det var en ära som vederfors en när han ville komma. Tyringe var då ett litet samhälle och ingen kunde tänka sig att det 25 år senare skulle bli en uppskattad kurort, dit människor från långt avlägsna orter skulle finna vila för trötta nerver. Traktens befolkning talade ej heller om Tyringe med något större intresse men en och annan kunnig hantverkare hade börjat slå ned sina bopålar där. Stationssamhälle var det sedan ett tiotal år tillbaka. Dessa skräddaregesäller voro riktiga skämtare och den ende av dem jag minns var Axel Nilsson�, som senare bosatte sig i Matteröd och var under några årtionde skräddarmästare där. Han hade varit i Amerika och försökt sin lycka men antagligen tyckt fäderneslandet vara bäst och rest tillbaka. När skräddaren kom stannade han hos oss ett par veckor, där var mycket som skulle sys både kostymer, överrockar och regnkappor, inget kunde köpas färdigt på den tiden. Vad vi då hade roligt av alla historier som de berättade för oss och de många visorna de sjöng. Det gick vill jag tro, bättre att sy vid sång än att sitta tysta för där nynnades alltid på något. Vi ville så gärna höra både visor och historier om och om igen, de voro därför tvungna att vara underhållande lite för jämt. Det var trist för oss när de blevo resfärdiga. Efter det jag fyllt tio år hade vi ingen skräddare hemma. De sydde endast kläder på verkstad och ville ej resa omkring till bönderna. Som barn gingo Nils och jag ofta till Påels i Skoghusen�. Det var ett riktigt gammaldags hem med byggnader som passat för ett museum. Påel och Tilla voro då i 65–70 års åldern men hade ändå lantbruket själva, som sköttes med hjälp av barnen Anna och Bengt. De tyckte det var så roligt när vi kom för vi talade om så mycket. Vi blevo naturligtvis ordentligt utfrågade om allting och voro för små för att vara illmariga eller hemlighetsfulla utan talade om vad vi visste. Det var säkert nyheter av det slag som ej ställde till någon förtret för varken den ene eller andre. Vi blevo alltid bjudna på kaffe och gjorde oss ej bråttom utan tyckte det var roligt stanna så länge som möjligt. Att göra sådana små visiter var ju omväxling i enformigheten, det var för oss ett nöje och efter vad vi fick höra även för dem. Tilla brukade om vintern sitta och spinna och Anna var den som underhöll oss och hon brukade berätta om sina syskon i Amerika och så titta vi på fotografier. Om våren när konvaljerna blomma gick vi dit för att plocka konvaljer i hagen vid sjön. Bengt, som var den yngste av alla barnen men mycket äldre än vi, visade oss fågelbon ute i gärdsgården i strädet. Det tyckte vi var intressant att se. När vi gick till Påels togo vi genvägen genom skogen men vi voro väl orienterade där och gingo aldrig vilse. Detta är ljuvliga minnen från barndomens dagar. Vid min sista examen i småskolan hade vi i stället för Wideman fått en ung och rar pastor, som hette Malmberg�. Alla tyckte om honom och Johanna Hermansson förlorade, trodde vi, sitt hjärta när hon fick se honom. Jag skulle nu skrivas ut ur småskolan och flytta över till folkskolan. Jag kände redan några av barnen i folkskolan isynnerhet dem som voro från vår by men även andra. Över�flyttningen emotsåg jag med gott mod och gladde mig även åt att få något nytt att lära. Lärare Nilsson� hade jag någon gång talat med och visste att han var en mycket snäll man. Mina föräldrar voro också något litet bekanta med familjen. Av lärarens barn hade jag särskilt observerat Emil� ute på lekplanen. Han var en kraftig pojke och såg käck ut och hade alltid mössan lite på svaj och var säkert ej god att ta nappatag med. Natalia� som var några år äldre än jag hade jag ävenledes sett ofta. Jag tyckte hon var så vacker med sin långa ljusa fläta, rosiga hy och blå ögon. Hon såg alltid glad ut och hade ännu ej hunnit få några sorger. Lärare Nilsson var poststationsföreståndare i Matteröd och Natha skötte posten. Av lärarens flickor var Minny� yngst och gick förtfarande i skolan. Jag blev strax efter jag kom i folkskolan bekant med henne och vi blevo de bästa vänner. Hon var rysligt snäll mot alla och ej på något vis högmodig. Det tilltalade mitt barnahjärta i hög grad. Hon måste även hava tyckt om mig efter som vi trivdes så bra tillsammans. Det roligaste jag visste var att gå till Nilssons. Minny hade så många trevliga saker som jag fick titta på när jag kom dit. En del av dem hade hon förvarade i ett litet skåp innanför bankrummet. En del hade hon på vinden och dit upp var roligast att gå. Där rådde ordning på den vinden liksom överallt i det hemmet. Hemma hade jag så lite leksaker och ingenting att visa när hon kom till mig. Vi voro i stället ute och lekte. Alla i mitt hem tyckte mycket om Minny. Mormor var så förtjust i henne och jag tror Minny lärt sig tycka om gamla därför att hon själv hade en rar mormor i Matteröd, som hette Bengta�. Minnys mormor och min mormor hälsade på varandra ibland, de voro ungefär jämnåriga och talade antagligen om sina ungdomsår när de träffades. Den yngste av lärarens barn var Edvin� och jämngammal med Nils. Edvin och Nils trivdes rätt bra tillsammans och sen vi blivit några år äldre voro vi alltid inbjudna till varandras födelsedagar. Dessa voro i regel lite festliga med något extra gott som förplägning. I folkskolan hade jag fortfarande Alma Nilsson som sidokamrat. Hon var en rar flicka varken högmodig eller intrigant men där fanns andra som voro det. Till Almas hem som var ett av de största och finaste i socknen var jag bjuden en och annan gång. Alma och jag sympatiserade bra. Hon hade en god karaktär redan som barn. Jag kände mig naturligtvis enkel vid sidan av henne, jag var möjligen henne överlägsen i kunskaper men av denna världens gods och guld hade hon mycket och jag intet men jag tänkte sällan därpå. Jag var som skolflicka mycket tillbakadragen, kanske för mycket. Att sätta näsan högt passade inte för mig. Sådana var där för övrigt gott om bland barnen. Den värsta av dem var Eljana Andersson�, handlaredotter från Matteröd. Hennes mor var nu änka med 4 oförsörjda flickor och nu måste hon försörja sig med sömnad och hade det fattigt. Resfeldts på Gylleboda�, som ej hade några barn hade tagit Eljana som fosterdotter men ej adopterat henne. Hon hade nu fått vackra kläder och välfriserat hår och tagit på sig en överlägsen min och var ofta försmädlig mot oss andra när vi hade sällskap från skolan. Jag teg så mig kom hon aldrig åt. Emma Söderberg och Anna Jeppsson tävlade om hennes gunst. Emma var en stor smickrerska betydligt överlagsen Anna, och därför blev hon hennes bästa vän. Anna fick nu vara försiktig annars hade livet blivit odrägligt för henne. Emma var mot kamrater i allmänhet falsk och under dessa år vi hade sällskap från skolan rådde en dyster stämning. Fru Resfeldt dog sista året Eljana gick i skolan och när hon blivit konfirmerad lämnade hon Gylleboda för alltid. Någon förmögenhet förde hon ej med sig därifrån. När fru Resfeldt på Gylleboda� var död ville Anna Jeppsson att vi skulle se henne när hon blivit lagd i kistan och likrummet, som skulle vara så vackert dekorerat. Annas mor, som hjälpte till att ordna för begravningen hade omtalat detta. Jag lovade Anna att följa med dit en kväll när vi gick från skolan med villkor att hon skulle följa mig hem, eftersom det blev mörkt innan jag hann hem. Det var vinter och dagarna voro så korta. Hon lovade mig det och vi gingo dit en kulen kväll med dåligt väglag, jag minns det var snöslask och vi med våra träskor gled lika mycket tillbaka som framåt när vi ville sätta upp farten en smula. Jag vill på förhand säga att denna min nyfikenhet har jag alltid ångrat. Jag kan ännu i denna stund se fru Resfeldt för min syn där hon låg i svart kista med svart sammetstäcke och breda dyrbara spetsar på lakanet. Hon hade korpsvart hår mycket friserat och vaxgult ansikte. Hon ingav mig skräck. Rummet var klätt i vitt med girlander av kardad svart ull uppe vid taket och en myckenhet av granar samt altare med ljus. Vid hemfärden måste vi passera genom den mörka bokskogen och vi kände oss lite underliga till mods båda två fastän Anna låtsade nog att hon var modig. Anna skulle den kvällen gå till Knutstorp och vara där över natten därför var jag säker om sällskap dit men när vi kom dit tyckte Anna jag kunde väl gå resten av vägen ensam. Hon, som lovat följa mig hem tänkte nu smita från mig och ej hålla sitt löfte men jag påminde henne om vad hon lovat och så följde hon mig till bäcken där våra ägor började, sen sprang hon hem. Jag tror att jag aldrig någonsin varit så rädd som den kvällen. Jag sprang allt vad jag orkade men rädslan gjorde mig svag, så jag knappt kunde springa. Jag vågade ej se mig tillbaka men tyckte hela tiden att fru Resfeldt var efter mig. Det var skönt när jag kom på backen utanför hemmet för då började jag känna mig lugn. Denna skräck satt kvar hos mig under hela min skoltid när jag i skymningen eller sedan det blivit mörkt var tvungen att gå genom Gylleboda skog. Det talades allmänt om att det spökade på Gylleboda och många av ortens folk som sent om kvällarna hade sina vägar genom skogen hade sett mystiska ting, hundar med långa röda tungor hängande ut ur munnen hade de mött men även människor, som de trodde tillhörde det övernaturliga. Länsman Resfeldt�, vilken ägt gården tidigare var en hård man och alla trodde att dessa företeelser hade med honom att göra. Själv har jag ej sett något som jag blivit rädd för men jag har alltid med bävande hjärta försökt undvika att ha mina vägar förbi där sedan det varit mörkt. I Folkskolan i Matteröd voro vi 70 barn. Endast en folkskola fanns i församlingen då. Det var en allt för stor skara för en lärare men en stor del av oss ville verkligen lära oss något och flera av dem som under mina skolår gingo där har kommit ut i världen och haft lyckan med sig, men energi har de måst ha och det är en viktig egenskap antingen man är fattig eller rik. Jag tyckte alltid det var roligt att gå i skolan. Jag bara längtade efter att få lära mer för kursen som hörde till hade jag lärt mig innan det sista året och därför ville jag haft något nytt att lära, vilket ändå var omöjligt och jag var därför ofta misslynt. Vid avslutningen på vårterminen bruka vi ha utfärd. Första gången jag var med på utfärd var till Skyrup och Finjasjön. På Skyrups gård, som då ägdes av adjunkt Agardh från Lund, blevo vi bjudna på kaffe och kakor. Efter kaffet lekte vi ringlekar på den stora grusplanen framför corp de logiet och hade väldigt roligt. Vi fingo lov att gå upp på berget och ströva också. En del av oss voro ute i båt eller eka på Finjasjön med gamle fiskaren Måns vid årorna. Jag mins att han tagit så många i ekan att vattnet stod jämt med kanten men det gick lyckligt och vi kommo välbehållna i land. Ett annat år hade vi utfärd till Hagstads bjer som det kallas, ett berg är det om än inte så högt. Jag minns det var knogigt att gå upp för branten men vi kravla oss ändå upp och där uppe kunde vi se vida omkring. Det var lång väg dit omkring en mil skulle jag tro, och att gå fram och tillbaka dit en varm sommardag var verkligen tröttande. Det var ändå en mycket trevlig utflykt, den trevligaste av alla under min skoltid. Vi voro ordnade i led med 4 i varje, 2 flickor i mitten och så en pojke vid varje sida om dem. Pojkarna, åtminstone de två högsta klasserna, buro gevär på axeln. Det var inga riktiga gevär som man kunde skjuta med, det hade varit riskabelt utan av trä och användes ibland vid gymnastik ute på lekplanen. Färden ledsagades av sång och jag minns så väl hur vackert en del av barnen kunde sjunga och de klämde i ordentligt så glada som de voro. Det var ej lätt för andra vägfarande att möta oss därför att vi togo upp hela vägen och vi voro en stor skara. När vi kommo till Tommaholma blevo vi förplägade med kaffe hos lantbrukaren Anders Nilsson�, en av socknens rikaste bönder och de yngsta av hans barn gingo i skolan och voro med oss. Efter besöket i Hagstad blevo vi vid hemfärden åter inbjudna i det gästfria hemmet i Tommaholma och nu serverades smörgåsar och mjölk. Vi vilade oss en stund men dagen var långt framskriden och vi måste sätta i gång för den återstående färden vi hade till våra hem. Vi voro verkligen trötta efter denna långa marsch men roligt hade vi haft. En sport som vi barn tyckte om var att klättra. När vi hade täckare för att lägga upp halmtak och stegen var uppställd, nog skulle vi upp för den ända till takåsen. Det var visserligen inte så högt dit men vi voro knappt mer än 7 år gamla när vi klättrade dit upp, ej en gång utan upp och ned oavbrutet. Vi voro ej det minsta rädda fastän stegpinnarna ej voro så bra för foten att få fäste på men det gick utan missöden. När våren kom bad vi Far följa med oss ut i skogen för att titta efter kråkbon. De sutto alltid högt uppe i träden och gamla tallar fingo mest ha den äran. Kråkorna voro ej älskade på landet och kunde någon förminska deras antal var det bara bra. Far brukade därför ibland plundra kråkbon på ägg och det var sådana strövtåg som vi ville vara med om. Far var styv att klättra men vi övade oss och blevo snart djärva klättrare efter vår ålder. Vi roade oss mycket med klättring under de år vi gingo i skolan och många träd var vi uppe i. Det gamla körsbärsträdet som stod i trädgården mitt för boningslängan och vilket Morfar hade planterat strax efter han bosatt sig där och som nu var gammalt och högt, ville vi helst sitta i. När det om våren började blomma och ända tills de sista bären voro plockade brukade vi sitta uppe och gunga bland grenarna. Det var ett underbart träd med bär så goda, att jag aldrig smakat bättre. De voro röda, stora och saftiga som bigaråer, men vi kallade dem körsbär. Det var ett träd som tilldrog sig de förbifarandes uppmärksamhet alla tider på året. Om sommaren när bären voro mogna ville de från sina åkdon gärna ta ett nappatag i korsbärsträdet för att smaka hur goda de voro. Det blev en stor saknad när det gamla kära trädet under en orkanlik storm blåste omkull julen 1903�. Morfar hade varit en skickllg jägare i sin krafts dagar och även på äldre dar älskade han att ströva i skog och mark, men bössan hade han ej med sig längre. Nu lade han ut rävsax och satte ut snärjor för de små rara jössarna och dessa två hobhyn fordrade mycket tillsyn om han ville se något resultat. Vad hararna beträffar minas jag endast en gång att han kom hem med en harpalt som fastnat i en snärja, och jag säger att väl var det att de voro så kloka att de ej blevo fast där. Rävar var där gott om i skogarna och dem ville alla gärna se förpassade ur världen. Många hönor togo de från vår hönsgård årligen och mitt för näsan på oss, de nästan hånlogo mot oss med en höna i munnen. En vinter hade Morfar tur i saxen, han fick nämligen tre gamla rävar och en av dem var en hona, som skulle fött 5 ungar så småningom. Då var han storbelåten och fick beröm och det blev till och med infört i Norra Skåne. Morfar hade mycket arbete med att sköta om skinnen, han garva dem själv på något sätt och skrapa dem och det var många gånger otrevligt för oss andra. Han sålde dem sen men det var icke mycket de kosta på den tiden. Innan Morfar fick lägga ut rävsaxen måste han kungöra det i Matteröds, Brönnestads och Finja kyrkor. För att locka rävarna till saxen skulle den smörjas med en doftande smörja. Denna tillagade Morfar alltid själv. Vi barn voro alltid rädda för att vara inne den dagen för då var Morfar vid dåligt humör. Jag tror nästan att Morfar var vidskeplig när han sysslade med denna smörja. Den bestod av färskt smör och några droppar lavendelolja men där var flera ingredienser som jag glömt bort. Ingen människa utom han själv fick komma i närheten, han påstod att räven kunde känna det med sin fina näsa om nån människa andats på smdröjan. Vi voro glada när detta märkvärdiga mystiska receptet var färdigt och lagt i sin förvaringsburk. Först då kunde vi röra oss fritt. Varje vinter brukade han koka en sats att smörja in rävsaxen med, gamma1 smörja gick inte. Morfar var så lycklig och glad som en ung pojke, när han sysslade med sin rävsax. Detta jobb intresserade honom i hög grad och tänk vad han gick många steg för att se om det. Om vintern när det var djupt med snö och så kallt att vi andra knappt ville sätta näsan utom dörren, gick han ändå varje morgon sin promenad till harsnärjorna och rävsaxen. Han var många gånger blåfrusen i ansiktet och hade rimfrost i skägget och liknade mest en snögubbe när han återvände från skogen, men besynnerligt nog förkylde han sig icke, tvärtom såg det ut att bekomma honom väl. Vi andra tyckte han var dum men vi hade säkert orätt. Morfar tyckte det var roligt att leva trots att ålderdomen var i annalkande men han kände inga krämpor utan tålde både köld och värme. En viljestyrka utan like hade han alltid ägt. Detta jobb höll han på med tills han var nära 80 år men sen fick rävsaxen för alltid hänga kvar på väggen. Någon gång fick den en upputsning, den borde ej helt förstöras av rost tyckte han väl. Morfar förfärdigade de allra bästa träskor som kunde göras. Han försåg endast husets folk och morbror Olofs familj med dylika. Han hade aldrig varit träskomakare för några andra. Troligen hade han lärt sig själv och praktiserat tills han kunde få dem bra. De voro finfina att gå med och lätta som de varit av läder. Morfar var en hedersgubbe men när vi någon gång voro framme och lekte med hans verktyg, blev han förargad på oss. En gång bröt jag sönder ett litet såg för honom, då kom han efter mig för att ge mig bestraffning. Han var riktigt ond på mig och följde efter mig ut på gården men jag smet över en gärdsgård och räddade mig undan stryk. När vi sen såg varandra hade han glömt det, jag kunde nämligen icke märka att han var ond på mig längre. Jag var nog ej snäll den gången. Av Morfar fick jag aldrig någon aga det jag kan minnas men nog hade jag förtjänt det mer än en gång. Att bo utmed en landsväg hade ibland obehag. Luffare fick vi ofta besök av men det var ej det värsta. När man fick se ett ekipag med en stackars mager hästkrake förspänd stanna utanför grinden, då blevo vi ibland vettskrämda för det var tattare som kommo. Det var ibland skymning när man fick ett sådant besök och då var det ej lätt att bli av med dem, de ville stanna över natten och de voro oftast mycket pockande. Ibland lyckades vi klara oss ifrån dem och be dem taga in på de större gårdarna i byn istället för hos oss. Jag minns särskilt en gång då Far och Mor voro körda till Esphult och vi andra voro ensamma hemma. Nils och jag voro då omkring 6 och 8 år gamla. Vad vi voro rädda den gången. Ett tattarlass stannade utanför och de kommo in och bad att få bli över natten. Vi kunde omöjligt bli av med dem utan de satte in hästen i stallet och själva kommo de in i stugan och frågade om de fick koka kaffe och de ville sedan laga mat också. Så ville de ha mjölk, grädde och nästan allt vad vi hade att laga sin mat av. De voro verkligt fräcka dessa svartingar. Mormor tänkte som så att det är bäst ge dem vad huset förmår annars gör de oss kanhända något illa. De voro ökända och alla voro rädda för dem. Far och Mor kom lyckligtvis hem innan det var tid att gå till sängs. Tattarna skulle ligga uppe i höet. Mormor kände sig trots allt obehag ändå lugn. Hon var säker om att en högre makt skulle bevara oss för deras onda anslag om än det såg hotande ut. På kvällen höllo de sig lugna och vi lade oss att sova utan fruktan men dagen därpå visade de sin argan list. De hade tänkt att plocka oss grundligt och tattardamerna följde Mor vart hon gick och voro så fräcka att de till och med ville öppna byrålådor och skåpdörrar för att se vad där förvarades och vad som skulle passa dem att truga sig till. Till Far sade de att de kunde göra så mycket att våra djur aldrig skulle bli sjuka om de bara fick vissa saker, bland annat vår stora kopparkittel, som på den tiden ansågs mycket värdefull och vilken vi ej för något pris varken ville eller kunde undvara. Om de däremot ej fick som de ville skulle alla djuren dö för oss och vi själva skulle också bli sjuka och ingen tur skulle följa oss längre. Det var hemska människor och att Far och Mor blevo något villrådiga i första ögonblicket är knappt att förundra sig över. Mor, som alltid haft ett sunt omdöme sade med bestämd ton att kopparkitteln fick de inte och hon trodde för övrigt att skada oss blev dem icke tillåtet. Tattardamerna voro dock de värsta att komma ifrån. Mormor hade de skrämt upp så pass att hon tyckte det var bäst att ge dem något och under deras näsvisa genomsnokande av huset hade de funnit en räcka grönt ylletyg som Mor vävt till klänningar åt oss och som särskilt fallit dem i smaken och det fick de dra iväg med. För övrigt vill jag minnas att de fick något pengar också. De fick så mycket att när de reste sin väg de voro nöjda och ej förbannade oss, men detta var något av det dystraste vi upplevat med landsvägens vagabonder. Far och Mor fundera alltid på hur de skulle kunna förtjäna sig en slant eftersom det var en del saker som de önska skaffa sig. Mor ville gärna att hemmet skulle vara prydligt men var skulle de ta det ifrån. Att väva var dålig förtjänst och något arbete, som Far kunde förtjäna något på, fanns heller icke i hemtrakten. Omkring år 1892 på hösten när vi hade potatisplockare var det en av dem, Sissa Svensson från Skoghusen, som talade om att hon och hennes dotter Anna skulle resa till Söderslätt och taga upp betor. Där blev fort pengar av det arbetet hade hon hört sägas. Någon erfarenhet hade hon ännu ej ty det var första gången hon skulle resa ut på sådant arbete. Mor blev så intresserad när hon fick höra detta att hon ville tvunget följa med. Far måste däremot stanna hemma och sköta om jordbruket. Ingen visste heller vad resultat där skulle bli av detta försök. Jag ville följa med fastän jag endast var 11 år och ej kunde göra vidare nytta men Mor skulle ej känna sig så ensam, tyckte hon, och vi reste. Det blev ett äventyr på sätt och vis men vi råkade komma till en mycket präktig och godmodig bonde som hette Per Trulsson och det var väl, annars hade vi nog ej stannat på Söderslätt många dagar den gången. Sissa var inte vidare trovärdig eller någon att lita på och när hon märkte att vi blev omtyckta på stället och blevo föremål för mera vänlighet och tillmötesgående än hon blev, vart hon rent av stygg men vi klarade oss fint därnere på alla sätt och Sissa märkte snart att det passade henne bäst att tiga. Vi förtjänade ej så mycket den gången men vi voro förnöjsamma och den dagen vi reste mot hemmet hade vi tänkt på åtskilliga saker som vi ville köpa med hem och gjorde det också. Vi tyckte det var skönt att komma till det fattiga Göinge igen och vi hade längtat mycket efter den dagen då vi skulle sätta oss på tåget för hemresan. Nu hade vi sett det rika Söderslätt med dess stora och välbyggda gårdar och övergödda bönder. Att ha en gård på slätten var ändå vida bättre än att ha en i skogsbygden ur ekonomisk synpunkt sett. Bönderna på Söderslätt undra över hur vi kunde få vårt uppehälle uppe i Småland där det ej kunde växa någonting annat än ljung och enebuskar. De voro mycket nyfikna på allt som rörde vår person och vårt hem och de ville antagligen göra sig förvissade om att de ej hade med brottslingar att göra. Vi blevo visade vänlighet av alla dem vi lärt känna och de önskade oss välkomna tillbaka. De trodde vi voro smålänningar. Nästa år när hösten kom och det blev tid att betorna skulle tagas upp hade vi beslutat oss för att resa till Söderslätt igen och då följde Far med. Det var omkring den 1 oktober och Morfar var då så stark att han kunde sköta lite om jorden och med hjälp av Mormor passa djuren. Att arbetet hemma blev tillbakasatt kunde ej hjälpas för vi ville förtjäna pengar när vi nu äntligen funnit ett sätt att kunna göra det. Den hösten var vi där omkring en månad och hade det svårt med vädret och frös mycket. Jag minns ej om vi voro så nöjda den gången för vi hade en snål bonde och en som hade vanskött sin jord och därför blev vårt arbete hårdare. Den präktige Per Trulsson hade mest folk s.k. husmän, som bodde där omkring till att taga upp sina betor och det var därför omöjligt få tillräckligt arbete hos honom. En sådan liten flicka som jag skulle aldrig fått komma på sådant arbete. Om jag gjorde stor nytta vet jag inte men jag var strängt efterhållen att arbeta i annat fall hade jag bara fått frysa, för där kan blåsa kalla vindar på de vida fälten. Jag ville vara med, kanske mest för att få resa så långt på tåget, det var ett stort nöje för mig. Vi hade det visst inte tråkigt och vi voro alla glada och vid gott humör. Slättborna voro mycket gemytliga och trevliga, och där skämtades mycket. Mig kallade de sin lilla fästmö men det tyckte jag inte om. Jag var för liten att kallas deras fästmö tyckte jag och om jag varit stor hade jag säkert ej velat ha något med dem att göra men alla utan undantag voro så snälla mot oss. I Göinge var det ej vidare ansett att resa ut på arbete. De tyckte det var bättre gå hemma och vänta på att sparvarna skulle flyga stekta i mun på dem än att försöka sig på något arbete, som kunde vara generande, men denna uppfattning varade inte så många år. Snart började en stor skara av ortens delvis burgnare befolkning resa dit ner, dock mest av nyfikenhet. De flesta av dem reste dit mer än en gång, de tyckte det var roligt, vilket jag ej med bästa vilja kan hålla med på. För dem som kan ta allting från den humoristiska sidan kunde det nog vara sant, slättborna voro på den tiden riktiga typer, penningdryga, nedlåtande och nyfikna till den grad att det verkade löjligt. Det var en och annan av Göingarna som hade gjort så gott intryck på dessa patroner att de skulle velat hava dem kvar hos sig för alltid. Många voro naturligtvis glada för det och ville gärna komma tillbaka. För egen del hade vi lyckan att under de år vi reste dit ner råka verkligt goda och sympatiska människor och ömsesidigt förtroende och högaktning blev rådande. Penningen spelade inte så stor roll som man skulle trott, förståelse mellan människor bryter ner dylika skrankor. Mor hade jämt bekymmer om Nils hur han hade det när vi voro borta från hemmet. Morfar och Mormor kunde ej riktigt ersätta Far och Mor men Nils kunde finna sig och vara belåten om än det inte var så roligt alla gånger och ensamheten tyckte han bra om redan som barn och det tycktes mig som han redan börjat fundera en smula över livets allvar, men vad han tänkte fick ingen veta ty han var aldrig mångordig och några överflödiga ord kom sällan ur hans mun. Han tyckte mycket om Mormor och Morfar och han visste att en månad gick fort och sen hade han oss alla hemma. Han tyckte om att läsa och skolan tog det mesta av hans tid och jag tror han var nöjd med sin tillvaro. Jag erinrar mig särskilt en gång när vi kom hem att det första Mor gjorde, innan vi ännu ens hunnit dricka kaffe, var att gå och möta Nils när han kom från skolan, och de kommo sen båda så glada hand i hand. Mor var alltid mest svag för Nils av sina båda barn och som barn var han faktiskt snäll på alla sätt och vis, jag var mera envis och oppositionslysten. När vi kom hem efter söderslättsresan hade vi alltid köpt någon liten sak till honom men om han ingenting fått hade han ändå varit nöjd. Han har alltid varit sådan att han tyckt det var minst lika roligt att ge som att taga emot presenter. Nils var redan som barn mycket intresserad av läsning. Jag tänkte dock aldrig på att han skulle bli någon läskarl eller dylikt utan trodde han skulle bli lantbrukare och hjälpa Far med arbetet hemma. Mycket tydde ändock på att lantarbete ej var hans rätta uppgift ty när vi voro ute och arbeta på fälten hade han ej det rätta intresset för arbetet. Han var för mycket försjunken i funderingar och ibland stod han och titta på foglarna där de kom i flockar och flög förbi och lyssnade efter ljud och mycket annat fångade hans intresse, därför glömde han bort arbetet och blev ofta långt efter oss andra och måste ha en tillrättavisning för sin lättja. Vi kallade det nämligen för lättja att ha sina tankar på annat håll. Vi andra voro så flitiga och jag får uppriktigt säga att mina tankar hade ännu inte börjat att flyga omkring. Jag var visserligen inte särskilt förtjust över att arbeta i jorden men jag var mycket flitig när jag var ute med Far och Mor och bäst var det, ty jag blev jämt uppmanad att vara flitig. Vår hjälp behövdes väl när allt arbete måste utföras för hand då, några jordbruksmaskiner för att underlätta arbetet hade ej kommit i bruk i vår hemtrakt och det var bäst att knoga på, sen var det över och vi fick pusta några dagar eller någon vecka, innan något nytt skulle börja. Nils var även med på Söderslätt ett par somrar och när jag tänker tillbaka på den tiden tycker jag att vi arbeta mer än de flesta andra barn i vår by men vi voro friska och tålde det gott men önskade många gånger ha mera tid att roa oss på, vi voro ännu kvar i barnens sorglösa dagar och fattades hellre ingenting. Mor och Far gjorde allt vad i deras förmåga stod för vår trevnad och att barn får lära sig att arbeta tidigt är nyttigt men ej alltid så roligt. Det arbete vi tyckte bäst om var att ta upp säd, isynnerhet havre. Nils och jag hjälptes åt att taga upp säd efter Morfar. Han högg ej så breda skåror som Far, och därför orkade vi bra med det. Naturligtvis när jag blev i 15-års åldern var jag ensam att taga upp havre efter Morfar. Råg var betydligt svårare att ta upp, men stråna delade sig bättre i råg än havre, så det gick fint i alla fall. När solen var mycket het gingo vi så gott som utan kläder när vi arbeta på marken, men ändå droppa svetten från pannan. Vi barn hade ej mer på oss än våra dagars barn ha, om möjligt ändå mindre. Vi ville känna oss svala och lätta om sommaren, voro för det mesta barbenade och ofta utan skor. Att gå "platt" var så skönt och roligt. I synnerhet när det regnat var det vår förtjusning att gå ut i vattenpussarna och plaska och utanför, helt nära där källaren ligger, var fördjupningar i marken och samlades mycket vatten och i dessa hålor var härligt att plaska. Där det nya huset ligger med trädgården omkring var då vedbacke just framför det gamla huset och längre upp fanns en mängd stora och höga stenar. Om sommaren när vi hade s.k. ledigt hade vi denna plats att leka på och här var skönt att sola sig. Jag kunde ibland taga virkning med mig ut här, ty här var skönt att sitta. Ingen kunde säga att här var vackert men vi trivdes här i alla fall. Nils satt ofta och filosoferade på den backen och tänkte säkert på hur han, när han blev stor skulle kunna hjälpa sina föräldrar så att de skulle kunna få det bättre än de nu hade det. För Far och Mor och oss alla var det mycket strävsamt och vi önskade alla att kunna få det bättre och slippa arbeta så hårt. En sådan tanke hos Nils var vacker men svår att förverkliga och än så länge hägrade den endast för hans inre syn. Våra födelsedagar glömdes aldrig bort. Då bakades det extra goda kakor och hemmet gjordes festligt med blommor och det var alltid någon som kom och gratulerade. Far, som fyllde år den 18 maj var den förste av oss som hade födelsedag. Jag brukade då gå ut och titta efter konvaljer i skogen och ofta hade de börjat blomma så jag hittade några till en liten bukett. Fru Holmer och Erika kom nästan alltid upp för att gratulera Far. Det var så roligt när de kom, vi trivdes så bra i varandras sällskap och för det mesta blev det en liten sångstund. Far sjöng gärna och Erika och far sjöngo tillsammans några av sina älsklingssånger. Vid hemfärden på kvällen brukade vi göra dem sällskap genom skogen till backen vid August Nilssons och vid bäcken nere i dalen sade vi farväl till varandra. När vi åter kommit upp på höjden minns jag särskilt en gång att Far började sjunga sången "När jag går i skogar berg och dalar följer mig en vän etc”, och andra sidan bäcken instämde Holmers i sången. O vad det var underbart vackert att en härlig majkväll höra sång i djupa skogen. Fåglarna sjöng i kapp med oss och det blev en kväll som vi icke glömde så fort. Fars födelsedag var i brådaste våren men vi gjorde det ändå så trevligt som var oss möjligt den dagen. Min födelsedag var i augusti och den var alltid mest uppmärksammad. Då hade vi många vänner och grannar hos oss. Det var några som alltid gratulerade och kom med sina blombuketter och ibland någon liten sak också men vi bjöd även några av vår umgängeskrets på kaffe den dagen. Jag hade så fullt av blommor och jag gick sen och njöt av att se på dem under flera dagar. Det var alltid glättigt hos oss på min födelsedag, och det fanns de som längta efter att få komma dit då och det gladde oss därför att rusta till litet. När jag skulle fylla 11 år bakade jag själv småbröd till kalaset. Det blev gott och bra tror jag visst och det var onekligen duktigt gjort av en 11-åring att baka tre fyra sorter småbröd. Den födelsedagen hade vi långväga främmande. Kristersson från Hörby skulle komma och han stannade några dagar. Han kunde hjälpa oss lite med hösten för den var inte alltid avslutad den 27 augusti och han var mycket nöjd med att få vara där ute och ströva omkring i markerna. När Nils fyllde år den 18 september hade vi ofta många som kommit för att gratulera. Sven Jons flickor� beundrade honom rysligt mycket men om mig sade de sällan något som jag kunde bliva glad över. I deras ögon var jag en nolla bredvid Nils. Holmers var med på allas våra födelsedagar och jag tyckte och kände som vore det våra bästa vänner. Sen vi blivit bekanta med Nilssons� i Matteröd kom de i första rummet och Holmers i andra och inte så underligt, därför att Minny och Edvin voro jämnåriga med oss och vi hade så trevligt tillsammans. Minny och Edvin kom till oss även då vi inte hade födelsedag. Mormor fyllde år den 22 september men den blev inget vidare firad. En liten blombukett band vi ändå till henne och Mor ordnade en god kopp kaffe med dopp som vi drucko tillsammans. Mormor tänkte ej vidare på att hon blev ett år äldre ty hon hade upplevat så många födelsedagar att hon tyckte det var onödigt att räkna dem längre men hon gladde sig gärna med oss och ville gärna att vi skulle ha lite trevligt. Mors födelsedag den 25 september kom vid den tid då vi hade mycket brått med potatisplockning. Det oaktat kom det lite främmande på kvällen för att gratulera henne och inget år gick den obemärkt förbi. Ingeborg Ehrenborg kom ibland upp till oss den dagen och andra av Mors vänner kom med sina blomsterkvastar. Någon liten present sökte vi där hemma alltid att kunna förära henne. Att gå på födelsedagar var ett uppskattat nöje i min hemtrakt, där det ej fanns mycket omväxling till förströelse i det dagliga livet. Morfars födelsedag den 9 november låtsades vi ej vidare om. Jag tror knappt han själv tänkte på den men ibland kunde Mor säga till honom. Far, i dag fyller Ni år. Gör jag det var svaret för det mesta, men någon gång hade han följt med tiden och sade, ja, jag gör det. Kaffe med dopp blev följden. Det hände att där kom någon av de gamla mannarna i grannskapet och hälsade på Morfar. "Krusa Jönsson", som bodde helt nära mitt hem, kom rätt ofta dit när vi voro skolbarn och vi voro då mycket intresserade av att höra på gubbarna. Morfar brukade om somrarna vara ute på gården och syssla med något snickeri till åkerbruksredskap eller vagnar. Kom Jöns då, blev där ingenting gjort den dagen. De höll på med sitt snack i timmar i sträck, det rörde sig om historier och upplevelser från ungdomen och den ene tyckte han varit bättre än den andre. Samtalet gick dock i gemytlighetens tecken. Påel från Skoghusen� kom ibland, men då kom gubbarna ofta att bli heta och samtalet högljutt. Påel var känd som en bråkmakare och Morfar tyckte ibland det var roligt kunna säga honom sanningen, när tillfälle gavs. De skildes ändå som vänner och grannsämjan var alltid god. Morfar gjorde någon gång en promenad till "Krusa Jönsson" men ej så ofta. Morfar gick sällan bort utom till sin son Olof, men morbror kom oftare hem än någon av oss gingo dit. Vi barn gingo en och annan gång och hälsade på vår kusin Amanda, men umgänget var ej vidare livligt oss emellan. Morbror var en mycket snäll man men hans tid var så upptagen. Han åtog sig att vara fjärdingsman i socknen vid unga år och sen var han bunden och tiden räckte dåligt till för honom. Han höll mycket av sina föräldrar och sitt gamla hem och vi tyckte mycket om Morbror. Mor blev alltid glad när han kom och förhållandet mellan Mor och Morbror hade alltid varit det bästa, bandet var starkt och det höll till slutet. Moster Anette förstodo vi ej riktigt men hon var en bra människa och gjorde allt för sitt hem. Den senare delen av Morbrors liv var dyster, men han bar allt med tålamod. Man kan verkligen fråga och undra över varför detta skulle vederfaras honom. När vi reste till och från Söderslätt brukade vi ofta stanna till i Malmö så länge att vi hunno gå och hälsa på hos Dahlqvists� och här voro vi alltid välkomna. Fru Dahlqvist var en ovanligt rar människa. Hon hade alltid ett leende ansikte när hon talade och var det något tråkig hon hade att förtälja sina vänner, så log hon med tårar i ögonen. Far i huset var sällan hemma när vi kom dit, men om han händelsevis var hemma livade han upp oss, ty han var en stor skämtare. Han tog ingenting på allvar här i världen ty i annat fall kunde familjen Dahlqvist kunnat haft det bättre än de nu hade det, men trots allt var gästfriheten stor och man kände sig som hemma här, ja nästan som man varit i släkt med dem. De bodde då i Jerusalemsgatan i en mörk och dyster lägenhet, men vi trivdes bra där och ofta stannade vi över en natt hos dem, när vi om höstarna återvände från Söderslätt. Malmö var inte stort på den tiden men för oss som bodde i en öde bygd och så sällan kommo till någon stad, fanns här så mycket att se på. Vi stannade alltså över en dag för att gå och titta på staden. Vi ville gärna gå till hamnen för att se de båtar som lågo där. Det var för mig något alldeles nytt ty i en hamnstad hade jag aldrig varit förr. Utställningen i Malmö 1896 hade jag även nöjet att få se och det som mest intresserade mig där var den luftballong, som gick till väders under tusendens jubelrop. Familjen Dahl�qvist voro våra ciceroner och visade oss omkring överallt. Jag minns den dagen som den varit i år, en strålande septembersöndag och människor som till trängsel fyllde utställnings�området. Familjen Dahlqvist hade bott till Wennerbergs under några somrar när Nils och jag voro barn. Ebba och jag lekte med varandra fastän Ebba var 4 år yngre än jag. Vi roade oss mest med att springa omkring i skog och mark. Henrik, som var den älste av Dahlqvists barn var jämngammal med Nils, och ville gärna visa sig ett strå vassare än Nils, han var från staden och vi voro från landet, och det var därför helt naturligt att vi skulle vara efterblivna i kunskaper. Om vi voro det vill jag ej yttra mig om. Vi kivades ej ofta. Det var väldigt skojigt att få följa med Far till mossen och hämta torv och då måste vi köra förbi Wennerbergs och Ebba och Henrik ville gärna följa med till mossen. När vi lassat torven och skulle köra hem, sutto fyra ungar på lasset och skumpa. Jag tror att en knaggligare väg än denna skulle vara svårt att leta upp i Göingebygden. Den var verkligen svår att köra men Far och Mante voro så vana och tålmodiga att det gick lyckligt och lasset stjälpte aldrig det jag kan minnas. Vi körde många lass om dagen och vi barn tyckte det var roligt att bliva skumpade i den mycket gammalmodiga vagn vi då använde och som Morfar snickrat ihop nästan enbart för att användas i mossen och kärret, när vi skulle köra in höet, ty i kärret var bottnen som ett gungfly och där körde vi omkull många gånger. Åren gingo fyllda av arbete och tiden var inne att jag skulle sluta skolan. Det var sista året gamle lärare Nilsson höll skola ty han skulle nu ha pension. Jag skulle nu konfirmeras för kyrkoherde Hégerman� som var ny i församlingen och jag var bland hans första konfirmander i Brönnestad. Det var brukligt på den tiden att "gå och läsa" sju månader, från oktober till maj, en lång tid men jag trivdes bra med det och tyckte det var en lycklig tid. Nu hade jag barndomen bakom mig och livet skulle börja gestalta sig på ett allvarligare sätt. Jag tog livet mycket allvarligt och var rädd för att göra något som jag trodde var orätt eller fult. Bland läsbarnen var det några jag var särskilt fästad vid och dem skulle jag sakna mycket, sen vi slutat vår samvaro hos prästen. Jag visste att vi sedan sällan skulle råka varandra och att det skulle kännas tomt efter dem. Jag konfirmerades den 3 maj 1896. För mig var det en stor högtidsdag. Far och Mor hade gjort förberedelser till att göra dagen lite festlig och fördenskull bjudit familjen Kristersson från Hörby till oss. Mor hade även låtit baka en spettkaka och styrt om välfägnaden på bästa sätt. Far skjutsade oss till Brönnestad men Mor kunde ej följa med, hon måste sköta om hemmet, men nog var hon ledsen för att hon ej kunde vara med. Jag minns att dagen var blåsig och kall men solen sken lite då och då när molnen jagade förbi. Vi voro en stor skara konfirmander eller 50 stycken och alla voro svartklädda. Alla flickorna i fotsida klädningar och mycket trevliga förresten. De flesta voro nya från topp till tå, det hörde till. På den tiden var det rätt stor rangskillnad mellan flickorna men för min del hade jag ingenting att beklaga mig över eftersom de s.k. förnämsta voro mina bästa vänner. Efter konfirmationen foro vi hem och åto en god middag. Flera andra vänner än Kristerssons hade kommit till oss och vi hade det trevligt tillsammans. Kristerssons stannade hos oss ett par dagar. Söndagen därpå gick jag till nattvarden i Matteröds kyrka och sedan var det att taga farväl av kamraterna. Jag var djupt rörd hela denna dag. Nu hade jag lämnat barndomens värld bakom mig men jag kände mig länge som ett barn, därför att jag stannade kvar i hemmet och fick så lite nya intryck, men ack, vad jag längtade ut i världen efter något nytt. Jag drömde om så mycket men jag måste stanna där jag var. Jag ville stå i blomsteraffär och binda kransar och buketter eller bli modist och få sy hattar. Färger tyckte jag om och i blommor och band ville jag se dem förverkligade. Att stå i en broderiaffär tyckte jag också skulle vara roligt och handskas med vackra garner. Efter det jag slutat skolan fick Nils en ung lärare, som hette Eriksson�. Han var skicklig och undervisade barnen på ett för dem nytt och intressant sätt och satte sprätt på det hela. Nils lärde bra och fick ett verkligt intresse för skolarbetet. En ung lärare förmår ändå mer än en gammal utsliten. Efter ytterligare två år skulle Nils sluta skolan och konfirmeras. Det var också kyrkoherde Hegérman som blev hans konfirmationslärare. Nils var mycket allvarlig och drömmande under tiden han "gick och läste". Han tog sin konfirmationstid på allvar. Även han konfirmerades i Brönnestads kyrka. En episod jag särskilt minns var att när pojkarna skulle placera sig vid gången i kyrkan ville ingen stå nederst, då gick Nils dit och ställde sig. De tyckte antagligen att det var för ringa att stå sist. Vid hans konfirmation hade vi inget främmande utan det var helt vardagligt, varför kan jag ej nu säga. Nils hade ej det rätta intresset för jordbruket och han hade funderingar på att försöka bli något annat än jordbrukare. Jordbruket stod vid den tiden på en låg ståndpunkt och eftersom vårt hem var arrende, tyckte han det var ingen framtid för honom att för alltid tänka sig stanna där. Han hade fått en väldig läslust men han visste att det kosta mycket pengar att studera så länge, att där kunde bli något resultat för att kunna få någon god plats för framtiden, och var skulle han få dessa pengar ifrån. Han hörde förvisso till dem som ej grubblade över livets besvärligheter utan tog alltid dagen som den kom och därför börja han så nätt att studera. Sommaren efter sin konfirmation då en ung kandidat, en bror till folkskollärare Valter� i Brönnestad var där under sin ferietid, frågade Nils honom om han ville undervisa honom i språk så mycket, att han kunde lära sig de första grunderna och det ville han gärna. Nils var hos honom ett par gånger i veckan några veckor och han fick intresse för språkstudier och han trodde det skulle gå bra att fortsätta, men ännu visste han ej var eller hur det skulle kunna ske. I hembygden var ingen som kunde undervisa honom men vi fick höra talas om att en pensionerad lärare öppnat en privat skola i Hässleholm och undervisade i några ämnen, jag vill minnas att det var huvudsakligen språk och det var just de ämnen Nils var intresserad av att lära sig innan han skulle söka inträde vid läroverk. Nils reste därför till Hässleholm på hösten och började i denna skola, som hade en del Hässleholmare som elever men läraren var en knarrig och arg man, som ej i fösta taget vann sina elevers förtroende eller aktning. Nils tyckte därför att det var tråkigt att vara där men eftersom han då ej hunnit bliva så kritisk, stannade han ändå i tanke, att något kan jag väl alltid lära mig. Han bodde hos en gammal fru som hette Hanna och hon var inte den som gjorde livet gladare för honom, hon var djupt religiös av den riktigt gammalmodiga sorten, som tyckte allting var syndigt, men hon gjorde nog ända sitt bästa för honom och jag vet att hon tyckte mycket om honom, ja så mycket att hon sade till Far och Mor att någon snällare "gosse" fanns nog inte. Han hade således gjort ett mycket gott intryck och hon hade säkert rätt i sitt omdöme om honom den gången. Nils hade det torftigt på sätt och vis, ty han åt av egen mat som han hade med hemmaifrån och någon gång laga Hanna mat till honom, men det blev en enformig diet och jag tror ej han lade något på hullet den vintern. På den tiden fanns inga pensionat i Hässleholm, det var ett anspråkslöst samhälle om än det redan då var en stor järnvägsknut. Nils var hemma varje söndag och ofta gick han den långa vägen till hemmet men Far skjutsade honom alltid till Hässleholm. Det var ansträngande för både Far och Nils med dessa ideliga resor under den tiden på året då det var kallt och väglaget dåligt. Hästen Flora tyckte säkert också att det frestade på att göra dessa turer men alla parter voro av naturen tåliga, och därför gick det bra i alla fall. Den hösten Nils fyllde 16 år reste han till Lund för att söka inträde vid Lunds privata elementarläroverk. Mor reste med honom och det var Mor som följde honom till rektorn. Mor var den av föräldrarna som hade bäst mod och hade lätt för att tala med människor av alla samhällsklasser och därför blev det hennes lott att följa sitt barn, när det skulle börja en ny levnadsbana i en helt ny och främmande miljö. Det var säkert en mycket svår dag för Mor, hon hade en aning om de svårigheter som nu skulle börja för oss alla. Vem av oss som det kändes svårast för är ej lätt att säga. Far var ledsen för att han nu för alltid förlorade Nils som hjälp att sköta jordbruket. Han började själv att bliva gammal, han hade redan fyllt de 40 åren och hade arbetat mycket hela sitt liv och kände sig ofta trött och modfälld. Jag förstår nu hur han kände det men den gången förstod jag det inte. Mor var nog mest ledsen för att Nils skulle råka ut för dåliga kamrater för pengar trodde hon nog att vi skulle skaffa, om än det blev lite knogigt ibland. Nils var så sparsam och gjorde ej av med något i onödan. Han bara läste och ville skynda på, det ansåg han vara det viktigaste för den närmaste tiden. När de kommo till Lund gingo de, skulle jag tro, med bävande hjärta, till rektorn för skolan, han hette Strömberg� och var känd för att vara en sträng herre. Han tog emot dem mycket vänligt och de tycktes hava gjort ett gott intryck på honom. När de talat med honom en stund blev han verkligt intresserad av dem och lovade ordna det bästa möjliga för Nils. Han lovade honom nedsatt terminsavgift och om det visade sig att han var en flitig och läraktig elev, kunde han möjligen få en del andra förmåner också. Det lättade åtskilligt på den tyngd av bekymmer Mor burit på denna dag då hon tänkte på rektorns uppmuntrande ord till henne. Så skulle de ordna med rum. Moster i Maglehult hade sagt att Nils säkert skulle få bo till Lundströms�, så den saken behövde hon ej tänka så mycket på. Mor blev i detta fall besviken ty de hade inget rum de ville hyra ut just då. De hade annars en stor fastighet vid Mårtens�torget med tillhörande stor trädgård. En byggnad vette mot trädgården och i denna brukade de hyra ut rum. Lundströms rekommenderade dock en familj, som hade rum åt studerande. De gingo dit och rummet var bra men det var en tråkig stadsdel. De hyrde det ändå för värdinnan såg snäll ut och Mor tyckte Nils kunde försöka bo där, trivdes han ej kunde han flytta när som helst. Det värsta med detta rum var att värdens hade en son, som var en riktig usling, men Nils lyckades klara sig undan hans närmare bekantskap, men nöjd med denna bostad var han inte. Nils fick sen ett rum hos två gamla rara människor, som ägde ett litet lågt hus i Tomegapsgatan. Hela huset bestod av 2 rum och kök. Det ena rummet blev Nils bostad under den återstående delen av hans Lundatid. Här höll Nils sig själv med eldbrand och han bodde därför billigt. Värdinnan var så god och rar mot honom, som vore han hennes eget barn. Ofta om kvällarna bjöd hon honom på kaffe och vienerbröd eller något annat som värmde upp honom, när han skulle sitta uppe länge om kvällarna och läsa. Här var så lugnt och tyst i denna lilla gata och några s.k. studentkravaller hördes ej av här. På den tiden var där väl som alltid förut en del bråkiga studenter i Lund. Nils var till Lundströms varje söndag på middag. Det hände vä1 ibland att han gick dit någon annan dag i veckan men han ville helst vara bjuden. Deras fosterdotter Ellen� var mycket fästad vid Nils och tycktes vilja göra allt för hans trevnad. Ellen var många år äldre än Nils, men de hade det lika roligt tillsammans för det. Ellen var verkligt rar och hade alltid ett glatt humör. Jag fick röna stor förståelse av henne när jag någon gång kom dit. Det var nämligen så, att när någon av oss kom till Lund för att hälsa på Nils, bodde vi där och det kändes att vi voro i släkt, de voro så älskvärda mot oss att vi nästan tyckte det var för mycket. Jag glömmer aldrig deras godhet mot oss och alla trevliga stunder vi hade i deras gästfria hem. Till deras fastighet hörde en stor vacker trädgård och i det huset, som vette mot trädgården hade Ellen sina rum. Ellen dog ett par år efte det Nils tagit sin studentexamen. Efter denna händelse var det ej så roligt att komma till Lundströms. På sina ferier hjälpte Nils Far något med lantbruket och det var så roligt att ha honom hemma. Han glömde visst inte bort att läsa då heller, läsningen var alltid det som mest intresserade honom, men han var ej rädd för att arbeta med vad som helst. Han hade lärt sig att använda lie och gick därför med på höstarbete i ängen och högg säd också. Han höll av sitt hem och ville göra vad han kunde för oss. Vi voro så glada när vi fingo ha honom hemma och gamle Morfar var på ett särskilt sätt fästad vid honom. En sommar var Nils under en veckas tid i Brunnby och hälsade på kyrkoherde Malmberg�. Att gå hemma hos oss hela feriet var trist på sätt och vis för den, som var ung och visste att andra ungdomar fingo se sig om lite i världen under sina sommarferier. Jag längta alltid att få komma ut och se något av världen men jag visste att det var omöjligt och jag hade inget ressällskap heller. På den tiden voro sällskapsresor ej vanliga. Det enda nöjet var att resa till släktingar, och sedan taga emot dem for återbesök hemma. Jag vill ej beklaga mig över att vi hade det tråkigt hemma någon årstid, därför att vi umgingos mycket med en del familjer och hade det trevligt tillsammans. Arbetet upptog för övrigt nästan ens tid och ingen tid var övrig för funderingar över hur det skulle kunna varit. Vi sörjde ej så mycket för morgondagen på annat sätt än att vi ständigt arbeta. Mor hade nästan alltid väv uppe och när vi ej hade arbete utomhus, sutto vi i väven och det ville jag hellre än gå ute på fälten, Nils ferier voro slut med september månads början och då reste han ifrån oss men han var ofta hemma och hälsa på. Han kom i regel på lördagskvällen och reste på söndags kvällen. Far fick göra många resor till Sösdala sen Nils börja sina studier i Lund, men det blev en vana och han var glad för dessa resor. Åren gingo trots bekymmer fort undan och Nils var färdig att taga studentexamen. Den gången skulle jag för första gången få se när studenterna kommo ut i sina vita mössor och tyckte det skulle bli väldigt högtidligt. Jag hade alltid beundrat den vita mössan när jag någon gång sett den. Inte var den allmän i min hemtrakt vid 1900-talets början, men när jag var borta i någon stad såg jag många studenter och tyckte att de voro så beundransvärda. Ytligt sett voro de på sätt och vis bättre än andra unga män, och jag såg den vita mössan alltid från den synpunkten. Nu när Nils skulle få bära den blev det något annat. Jag var naturligtvis mycket stolt över att han skulle få den. Jag tänkte på hans framtid och trodde jag själv också skulle få det något bättre därigenom. Egoism var det ändå ej. Att arbeta sig till en bättre samhällsställning kunde ej vara något fel. Vi hade arbetat och strävat under hela vårt liv. Far och Mor och vi alla i familjen hade redan som barn måst lära oss att hjälpa till med arbetet, därför att alla krafter behövde anlitas. Inga arv hade vi fått och inga hade vi att vänta utan vi fick lita på oss själva och göra allt vad vi kunde för att få det drägligare, det hade vi föresatt oss. Vi voro glada över att Nils kommit ett stycke på vägen mot en till synes bättre framtid än han hade fått hemma hos oss och lantbruket. Vi hoppades alltså på bättre tider men ännu var allting så ovisst. Den dag då Nils tog sin vita mössa, jag vill minnas det var den 6 juni 1900� reste jag till Lund och gick till Lundströms och Ellen var den gången älskvärd mot mig på ett särskilt sätt. Hon hade förslag till blommor, som vi skulle köpa till Nils och hon ville ordna allting så trevligt. Blommor köpte vi och så gingo vi till skolan för att taga emot honom när han kom ut. Att han skulle bli kuggad hade vi ej en tanke på och det blev han ej heller utan kom ut allvarlig och blek om kinden, och där voro många som fästade små buketter på honom. Då var det ej brukligt att hänga blommorna om halsen, som de gör numera, utan fästa dem på och de flesta studenter hade framsidan alldeles fullsatt av buketter. Resten fick de bära i famnen eller fingo givarna följa med till hemmen och själv bära blommorna dit. Vi gingo sedan till Lundströms och fingo riklig traktering. Jag var där hela dagen och reste ej hem förrän dagen efter. På kvällen var Nils ute tillsammans med kamraterna och vi fingo ej se honom. Det var en besvikelse då Ellen och jag på kvällen gingo ut i staden och till det ställe, där de hade sin fest, att vi ej fingo se en skymt av honom. Ellen sade då, han kunde gärna kommit ut till oss, han kunde väl förstå att vi skulle gå dit för att få se honom. Vi voro något besvikna på honom den gången. Den sommaren var Nils hemma och hjälpte Far rätt mycket med arbetet, det kändes säkert bra med omväxling av arbete. Han såg blek och sjuklig ut, kanske han var undernärd. Vi hoppades att han skulle få ett friskare utseende genom att vara på landet och arbeta. Den sista vintern hade tagit på hans krafter men humöret var det bästa. När Nils började i Lund trodde både han och vi att när han tagit studenten var allt klappat och klart för att börja förtjäna pengar men vi hade räknat fel, denna examen var endast en början. Vi tyckte det såg mörkt ut om han skulle fortsätta och visste ej hur många år det kom att dröja innan han kunde få någon lön för sin möda. För den som inga pengar har är det förvisso ej lätt och det tålde att ta sig en funderare på. Han tyckte själv att ingenting var att göra utan fortsatta att läsa. Vi andra opponerade oss sällan när det gällde hans framtidsplaner, han fick själv välja vad han trodde vara det bästa. Mor och Far ville gärna att han skulle bliva präst men de ville långt ifrån tvinga honom. Själv hade han säkert tänkt en smula på det under en tid, men hade kommit till det resultatet att han ej vågade. Det måste vara en allvarlig självprövning inför ett sådant beslut. Han hade nu beslutat sig för att bliva jurist, då skulle han kunna förtjäna mycket pengar en gång när han blev färdig. Vi hoppades att han valt rätt och sågo i honom fröet till en samvetsgrann och skicklig domare, men o vad det var långt till målet var hunnet. Nils började ej sina studier i Lund samma år han tagit studenten. Han blev istället informator på en gård som hette Eka och hos en familj Dyrssen. De hade en son� som behövde "läsas upp" och med denne skulle han plugga. Om han trivdes med detta kan jag ej säga men när han kom hem till jul, var han så avmagrad att där ej fanns något annat än skinn och ben på hans kropp och ögonen sutto långt inne i huvudet och han såg ut som han ej skulle leva länge. Vi blevo mycket ledsna och trodde att han led av någon allvarlig sjukdom men så illa var det ändå inte. Han var nu verkligen undernärd men det var naturligtvis hans egen skuld, för mat hade han ej fattats. Han genomlevde denna termin hos herrskapet Dyrssen men han kände det som en prövning och var glad att han ej skulle vara där mer. Han hade emellertid lyckats få så mycket vett i sonen att han kom in i ett läroverk på hösten, men nu ville han ej vara informator mer. Han skulle resa till Lunds universitet och börja sina juridiska studier. Nils skulle emellertid först fullgöra sin värnplikt och blev uttagen till infanteriet med placering på Kronobergs hed. Han kunde få hela tjänstgöringen på ett år och det var han glad över. Han tålde ej vid den hårda exercisen på heden och när han varit med en månads tid, blev han beordrad att vara skrivbiträde och det var betydligt bättre�. Nils var ej stark vid den tiden, han hade väl läst för mycket och ej haft tillräckligt kraftig mat, eller vad det kunde vara. Denna sommar gick ändå lyckligt till ända och han kom hem och var glad över att exercisen var över. Nu skulle han således resa till Lund och börja läsa juridik. Hur han kände det vet jag ej men han hade alltid gott hopp och så även nu. Det var ej värt att förtröttas. Han hade minst fyra långa år kvar innan han tagit sin examen men bäst att taga en dag i sänder. De åren gingo sin gång lungt och stilla och vi fingo alla vara friska och kunde sköta vårt arbete å ömse håll. Far åldrades mycket och håret började gråna mycket och blev allt tunnare, han som förut haft så tjockt vackert hår, men det är tidens gång att vi skola åldras och ögonen bli matta. Någon särskild anledning till detta vet jag ej utan att han fick arbeta för hårt och kunde ej se någon ändring i detta slit för framtiden. Detta tror jag grämde hans känsliga sinne. Mor var nästan som förr, hon hade haft grått hår länge och rynkor i sitt ansikte och ingen tänkte på att hon åldrades. Mor fann en glädje i arbetet och kände det sällan som en börda. Jag ville gärna komma ut i världen och lära något innan jag blev för gammal. Jag hade redan hört av mina s.k. vänner att jag började åldras, men jag brydde mig ej om vad de sade. De skulle inte inbilla sig att de själva sågo yngre ut tänkte jag. Skulle det vara ett hån mot mig fick de själva ta skammen, jag var då 24 år. Att få en riktig trädgård hade alltid varit Fars och Mors dröm och de hade länge tänkt att odla upp jorden andra sidan vägen, där vi då hade vedbacke. Där var mycket sten och det blev ett mödosamt och dyrt arbete för där var massor av sten, som måste sprängas för att komma undan, och en trädgård borde vara stenfri. Att det var arrenderad jord tänkte de ej på, de tänkte som så att här vill vi bo till vår död eller så länge vi kan arbeta, vi kan absolut ej flytta härifrån, det var åtminstone Mors tanke. Här var hon född och här ville hon dö. Den förste som börja denna odling var gamle Morfar. Det var som hade han haft samma tanke eller hade han någon gång hört oss andra tala om denna plan. Han var den gången redan en gammal man men han gick ut med hacka och spett och alla tillbehör och började. Det var en liten bit han fick bruten varje gång han gick dit och det var under sommartiden han var där ute, så han kunde sitta och vila hur ofta han ville men han var en flitig man och ville det skulle synas att han arbeta. Det var några år innan Far bestämt sig för att fortsätta arbetet, som Morfar började och det såg ut som om jorden skulle växa igen och ingen tycktes vilja fortsätta. Men så besluta Far sig för att få hjälp och börja odla på allvar, men det var inget liten bit jord han tänkte ha till trädgård utan hela backen långt upp mot skogen och här var stora stenhällar. Jag minns ej hur många år den jordbiten var under arbete men det räckte ej med varken ett eller två år. Nils hjälpte också till något om somrarna, alla voro intresserade av arbetet. De som kommo förbi och sågo den steniga marken tyckte att vi voro galna, som ville lägga ner sådant arbete på den magra jorden, det var inte lönt men här bodde envist folk, som gjorde vad de själv tyckte vara bra och brydde sig ej om andras kritik. Vid den tiden hade vi mycken hjälp av Hjalmar Jönsson� en av skräddare Jönssons� söner, som tidigare varit i Hälsingborg som kontorist, men nu flyttat till hemtrakten för att sköta sin hälsa och syssla med jordbruks- och trädgårdsarbete. Han var mycket intresserad av trädgård�sarbete och hade i sitt gamla hem ändrat om trädgården och planterat många fina fruktträd. Nu ville han hjälpa oss tillrätta och han var där ofta på arbete. Han var kollossalt duktig och flitig och vi voro glada över att ha fått en sådan hjälp. När jorden var odlad och inhägnad med den breda stenmur, som ännu ligger där, skulle han planera och plantera. Det första året kunde ej göras något annat än så havre därinne, men sen skulle där planteras och Far köpte hem en del fruktträd och många bärbuskar. Vi gladde oss mycket åt allt detta och tänkte på hur gott det skulle bli att få plocka bär av alla de slag i sin egen trädgård, vi som ej haft ordentlig trädgård förut och aldrig haft några krusbär, som vi tyckte så mycket om. Far hade även köpt hem blomsterbuskar av många slag, som Hjalmar Jönsson valt ut till oss. Jag får säga att det var väldigt roligt när jag gick där och hjälpte till att sätta lökar och blommor, som jag fått av grannar och andra bekanta, som voro så snälla att dela med sig. Jag gick långt bort i socknen för att hämta blommor men allt gick så lätt på den tiden. Blommor älskade jag och ville helst ha så många sorter som möjligt i den nya trädgården. Mor hade alltid haft sådan tur med blommor. I fönstren i det låga gamla huset var en prakt av blommor från tidigt på våren till sent på hösten, det var liksom att allt vad Mor rörde vid blommade så vackert. Sådana utsökt vackra blommor som vi hade, såg man sällan i fönstren. Jag hade även tur med blommor då och vi hade verkligt vackert i trädgården. Det var i början av 1900-talet som arbetet för trädgården påbörjades. Om jag minns rätt var den inhägnad och anlagd innan 1904. Detta särskilt därför att vi hade jordgubbar där i sådan mängd att vi sålde omkring 100 liter det första året efter det de planterats. Vi hade planterat många och de trivdes så skörden blev riklig varje år. Priserna voro då låga. De tidigast mogna kunde vi få en krona litern för sedan fingo vi ibland sälja dem för 30 öre litern men vi kunde ändå få in omkring 200 kronor och det tyckte vi var bra. Att se våra välskötta jordgubbsland var en fröjd för ögat. Det var jag ensam som skötte allt i trädgården, så nog fick jag arbeta mig trött. Jag ville emellertid inte stanna hemma utan ville ut och få något arbete, som jag kunde trivas med. Jordbruk hade aldrig tillfredsställt mig så att jag ville stanna där för hela livet men nog var det svårt lämna gamla slitna föräldrar ensamma. Det kändes så svårt precis som jag skulle göra något som skulle ta bort deras livsglädje och det var nog mest Far som sörjde över det. Han tyckte vi hade så god mat och allt i hushållet var så bra när jag hade hand om det. Mor kunde ej hinna med att göra det så när hon blev ensam. Mor skulle ha hjälp av Anna från Övarp�, hon var vuxen och arbeta hemma i lantbruk därför trodde Far och Mor att hon skulle kunna ersätta mig något så när. När hon kom till Mor blev hon så lat och likgiltig för arbete, så hon föreställde mera gäst än hembiträde. Mor blev förtvivlad över en sådan hjälp, då var det bättre för dem att vara ensamma och få lite hjälp när det var som brådast med arbete utomhus, så hon reste snart hem. Far och Mor kände efter detta ej någon vidare sympati för släktingarna i Övarp. Så kom jag då på nyåret 1913 till Malmö och fick den plats som min bror ordnat för mig vid polisdomstolen och som jag trivdes bra med och skötte i 28 år. Den var lugn och om än där tidvis var som jag tyckte, för mycket arbete för en att göra gick det ändå men nog fick jag vara trägen, en egenskap som jag ärvt efter mina föräldrar och det kan jag vara glad för. Så vill jag hoppas att de voro belåtna med mig. Liten lön hade jag men jag kunde ej begära få mer jag hade endast gått i folkskola och hade därför inga stora kunskaper och därtill var jag 30 år gammal när jag började. Jag kunde snart lära mig allt som fordrades så mina kunskaper räckte till, därför borde jag fått mera i lön och hade jag haft en annan chef hade det säkert blivit annorlunda för mig med lönen. År 1910 skulle godset säljas och alla som bodde där fingo köpa sina jordbruk om de önskade det och till humant pris�. Vi ville naturligtvis köpa det vi hade, vi hade odlat och byggt och gjort allt för att förbättra det och tyckte det var omöjligt att lämna det och flytta till något annat. Far hade gärna velat ha ett mindre, han tyckte detta var tungarbetat, stenigt och låg långt från station men Mor ville absolut bo där så länge hon levde och det var nog bäst som skedde, att de köpte det. Jag vill minnas att det kostat 6000 kronor, kanske billigt men husen voro ju gamla. Det blev roligare på sätt och vis att vara ägare än arrendator men skatterna blevo större. Sen börja Far tänka på att vilja ha ny lagårdslänga först och främst, den gamla var så trång. Han nämnde ibland också om ny boningslänga, men det var ej så nödvändigt. För ladugårdslängan hade morbror Olof lovat bliva byggmästare och 1914 satte de i gång med att bygga den. Timret till den fanns på egen mark och vid den tiden fanns där arbetskraft att få därför blev det ingen svårighet att börja arbetet. I västra Bränner ej långt från Knutstorp fanns en såg där de såga upp byggnadsmaterial och bräder. Dit kunde de forsla en del för att få det sågat så de slapp att hugga så mycket så det gick lättare. Detta arbete utfördes under sommaren och längan blev färdig och den blev som många tyckte för stor men den blev trivsam för djuren och såg trevlig ut. Den hade halmtak vilket måhända ej var så klokt och halmtak voro redan då omoderna. Far talade ofta med Nils om ett nytt bonings hus som skulle ligga i trädgården. Omsider blev det allvar och år 1916 grävdes grunden till det. De hade talat med en man som var från Matteröd men nu bodde i Malmö och hette Emil Hansson� och han hade lovat att göra upp ritning till ett hus. Det gjorde han och när vi fingo se ritningen tyckte vi att det huset såg mycket trevligt ut men det verka stort. ― Emellertid förstodo vi oss ej på hur stort det egent�ligen blev sen det blev uppfört, men vi bestämde oss för ritningen. När huset blev rest med takstol var det så högt så vi nästan blev rädda. Det liksom inte passa in i omgivningen. Det blev oändligt arbete att forsla hem allt som gick till detta hus. Det tog fars sista krafter sorgligt att säga, det skär mig in i hjärtat. Huset blev färdigt på hösten med inflyttning strax innan jul och det var visserligen ett bra hus men det borde aldrig varit så högt. Far sade med detsamma: Jag vill ej bo där, jag vill stanna i det gamla. Han fick ju ändå flytta in i det nya tillsamman med oss men han fick ej bo där så länge, året därpå den 27 november gick han bort. Sen kom en hård tid för Mor. Hon trodde sig kunna fortsätta med lantbruket och ha lejt folk till hjälp. Hon fick en medelålders man som dräng och hade en del andra tidvis som behövdes till arbete. Hon var snart klok på att det ej kunde gå för sig att ha det, hennes krafter räckte ej till och det hela gick med förlust, utgifterna blevo större än inkomsterna, varför skulle hon ha detta bryderi och nu ville hon lämna det ifrån sig om än det kändes svårt att sälja djuren. Det blev därför tanke på att arrendera ut det och vi fingo en bra arrendator, en ung man som hette Ivar Svensson och som vi alla kände och Mor var nu trots allt glad att det kunde ordnas så hon fick lugn i sitt hus och lite vila�. Hon fällde många bittra tårar när djuren skulle säljas och det förvånar mig ej. Lite vill jag berätta om husets uppförande: Emil Hansson stannade hos oss endast 14 dagar eller tills huset var rest upp med takstol. Sen tyckte han vi själv fick ordna med resten på egen hand. Som väl var fick vi arbetare men inte var de riktigt kunniga att bygga. Han borde stannat kvar någon vecka till. Lyckligtvis fick vi en mycket kunnig och samvetsgrann murare från Hässleholm, därför blev allt vad han skulle göra mycket bra. Målare Pettersson, från Önnestad var en fin målare och kunde även konsten att dekorera. Han föreslog att få göra riktigt fint i hallen och det var Mor och Far med på och han fick göra som han ville och det blev vackert. Över dörrarna målade han deviser. Den ena lydde: Öst West Hemma Best. Den andra: Egen Härd Guld Värd. Ett rart flickhuvud målade han i taket och väggarna i fält med matta färger. Vi voro nöjda med resultatet. Sen fingo vi en trevlig bostad och vi trivdes där och alla som kom till oss tyckte där var så trevligt, men nog voro vi avundade. Vi bodde i detta hus till 1944. Efter Mors död 1936 blev där så tomt. Jag tyckte dock att något av hennes själ fanns kvar och att jag kände ett stort lugn och något gott som kom emot mig inom hemmets väggar, när jag kommit in om dörren. 1941 då jag pensionerades fick jag mera tid att vara där. Trädgården fordra mycket arbete för att se trevlig ut. Nu kunde jag helt ägna mig åt den med hjälp av Nils Svensson, som hjälpte mig att gräva. Blommor och allt trivdes där, ja buskarna riktigt digna av vinbär, krusbär och hallon. Själv var jag förvånad, det var som ett trolleri att denna magra jord kunde ge sådan skörd och blomsterprakt. Det sista år som vi voro ägare till mitt gamla hem var 1944. I oktober det året skulle vi lämna det med allt vad vi hade att ta med oss. Kronan eller P.2. hade året innan inköpt det och hela det gamla fiedekommisset som övningsfält�. Sista sommaren där var jag ensam med undantag av kortare besök av släkt och vänner. Det var trist men besynnerligt nog var jag inte rädd. Några gånger kände jag det kusligt som om fara varit på färde men det hände mig inget ont. Jag hade mycket att göra och ordna med för avflyttningen. Under sommarens lopp vävde jag omkring 30 meter trasmattor så knappt någon minut var jag sysslolös. Naturen var så vacker och allt omkring huset blommade så rikt att jag njöt av detta och trivdes. När jag sommaren därpå kom upp till hembygden gick jag till det gamla hemmet för att se hur där såg ut. Där såg dystert ut. Alla trädgårdens blommor voro uppgrävda och bort�rövade. Något som förvånade mig var att vinbärsbuskarna knapt hade löv och alla buskar stodo som nakna sörjande gestalter. Inte ens hallonbuskarna hade orkat slå upp nya skott. Jag blev grubblande och tänkte, känner de sig övergivna de äro ändå levande varelser. Förstå dem kunde jag ändå ej. Detta var i juni månad 1945. Alla husen stodo kvar det året. Nästa år när jag åter gick dit för att se var det gamla boningshuset och ladugården rivna. Det var då omkring 100 år sen det gamla boningshuset uppfördes. Jag kunde nu ej ens se grunden där det legat, allt var övervuxet av gräs. År 1954 blev det nya boningshuset rivet. Av det trevliga hemmet finns inget kvar utom möjligen några fruktträd och buskar men snart är allt övervuxet med björkar, enebuskar och annat som finns i vildmarken. Det blir åter vildmark. Tre generationer har bott där och fört ett strävsamt liv. De två äro döda men den tredje lever ännu och minns de flydda åren med stor tacksamhet.

Malmö den 17 april 1957.

Denna krönika började jag skriva år 1938, två år efter mors död. Sen hade jag inget hem i Knutstorp längre. Jag ville nu i tankarna gå tillbaka och begrunda hur det varit i hemmet. När jag skrev såg jag allting så klart för min inre syn hur vi haft det, ibland upplevde jag det på nytt. ― Jag undrar var allt kunde vara bevarat och var magasinet fanns. Jag undrar nu om de som läser detta och som äro ättlingar till dem jag här skrivet om, kunna rätt förstå hur det var att leva som de gjorde eller den tid, som de hade att leva i, jag tror det inte ty den var så helt olika vår. Jag har försökt göra det så som det levdes, jag kan ej säga att vi hade det tråkigt, livsglädje fattades aldrig hos oss. Den väldiga viljestyrka, som de voro i besittning av, när det behövdes, var deras rikedom.