Ingeborg Olsson Rydings nedtecknade minnen och berättelser om sin fars släkt

Date: [unknown]
Location: Brönnestad, Kristianstads län, Skåne, Sweden
Surnames/tags: Ingeborg_Olsson_Ryding Ryding

Detta är vad jag hört o minns om Fars släkt nedtecknat av Ingeborg Olsson Ryding, Malmö den 18 januari 1957.

Min far, som hette Per Olsson^[1], var född den 18 maj 1856 i Äsphults Ora, Äsphults socken. Han var den 8:de av 10 syskon.

Hans far hette Ola Persson ^[2] och var född i Norra Åsums socken, som ligger i närheten av Kristianstad. Hans mor, som hette Anna^[3], var från Skettilljunga socken, ej heller så långt från Kristianstad.

Min farfarsfar hette Per Svensson (Ingeborgs farfarsfar hette ’’Per Andersson’’^[4]), troligen var han även från Kristianstadstrakten och hans far hette Sven Karlsson (’’Anders Carlsson’’ hette Ingeborgs farfars farfar.^[5]). Längre tillbaka har far ej talat om sin härstamning på sin fars sida. De hade nog alla varit lantbrukare och ej varit vid någon högskola eller folkhögskola, det var väl rätt sällsynt på den tiden. Om farmor^[3]s släkt vet jag inget utom att i hennes hem varit många syskon. En syster^[6] var gift i Nockarp, en liten by ej långt från fars hem. Hon hade fött 14 barn. Far^[1] berättade att när hon låg i vaggan kom en spågumma dit och tog hennes hand och sade: stackars du, som ska gå igenom så mycket. Den spådomen slog in tycker jag man kan säga. Min farmor^[3] var en god människa, som alla barnen höll mycket av. Hon var religiös, som hela familjen mer och mindre var, utom farfar ^[2]

Farfar var en hård man och inte älskad av sina barn. Far^[1] sade att det var en lättnad när han gick bort, ingen sörjde honom. Han fick en hastig död, föll ned från höskullen och bröt nacken. Far var då 17 år gammal. Det var således år 1873 han dog. Far berättade hur grym han var när han skulle slakta får. Han stod inne i fårkätten och stack ihjäl fåren så de andra fingo se på och lukta blodet, som lär vara hemskt för levande djur. Far hade antagligen fått hjälpa till vid slakten och han ryste, när han tänkte på det.

Alla fars syskon voro godlynta och arbetssamma och jag förmodar, att ej långt efter de konfirmerats kom de ut för att försörja sig själv och de behövdes ej heller i hemmet, de voro för många. Flickorna stanna hemma tills de gifte sig. Fars hem var mycket skogrikt så där såldes mycket ved. Farfar^[2] måste köra ända till Kristianstad med veden, en lång väg. Han måste vara borta två dagar vid färden. Han tyckte mycket om brännvin och ibland hade han förstört så gott som hela summan han fått för veden. Det var ett skogrikt hemman så där såldes mycket ved, de kunde varit smått förmögna om han ej supit så mycket. Nu hade de det tråkigt för hans skull.

Den älsta av syskonen var en flicka, som hette Pernilla^[7]. Hon var gift med en man som hette Per Nilsson. Efter faderns död övertog de fädernegården. Far^[1] stannade kvar hos dem som hjälp till lantbruket ett par år. Sen ville han till andra och han var en tid i Nävlinge hos en som hette Nils Månsson, som var predikant. Han trivdes ej där.

Per Nilsson var en hurtig man och ej religiös, han kunde svära rysligt och skrädde nog ej heller orden. En gång när de om våren skulle köra ut gödselhögen kom en virvelvind. Han gjorde sig lustig över den och börja svära. Hela gödselhögen gick till väders så de hade sen ej någon gödsel att köra ut. Han var för övrigt ute för trolltyg flera gånger. En kväll när han var ute och körde och skulle över en bro, blev lasset så tungt att hästarna ej orka dra det. Han blev nu ond och slog dem rysligt men det hjälpte inte. Då gick han av vagnen och tog huvudstolen av den ena hästen. Han var arg och svor en massa eder. Han fick då en örfil så han trodde huvudet skulle gå av. Sen satte han sig i vagnen och då ville hästarna gå och han kunde fortsätta färden hem. När han kom hem berättade han äventyret, vilket han ej skulle gjort. Han blev på natten dödssjuk och låg en vecka mycket sjuk men han blev frisk igen. Efter detta blev han mera försiktig när han var ute med häst och vagn sent på kvällarna. Per Nilsson var flera gånger svårt sjuk. En gång efter en svår sjukdom låg han i dvala och alla trodde han var död. De började tala om kista och begravning och han hörde allt som sades. Om de flyttat ut honom ur sängen minns jag ej nu. Han vaknade emellertid till liv igen och blev frisk. Han sade sen att det var en hemsk upplevelse, om man nu kan kalla det så. Han blev ingen gammal man så faster blev tidigt änka. Jag har inget minne av honom.

Efter mannens död sålde faster gården till en kusin, som hette Sven Pålsson^[8]. Faster^[7] flyttade sen till sin mor^[3] som ännu levde och bodde i gården, där hon hade två rum och kök i den långa boningslängan. Det blev något trångt därinne hos farmor, men farmor kunde kanske behöva tillsyn, hon var nu en gammal gumma. Faster var rätt klen själv, hon hade fått en magsjukdom och gick jämt till läkare, men ingen medicin ville hjälpa. Hon levde sitt liv ungefär som förut och var ute bland människor, men glad var hon visst inte mer.

Faster Pernilla hade inga barn så hon tog en fosterson. Det var dramatiskt. Mor har berättat följande: En söndag när folket skulle gå i kyrkan spreds ryktet att de hittat ett litet barn i ett bylte i en förstuga i byn^[9]. Det väckte sensation, sådant hade aldrig hänt där förr och nog var det att fundera på var barnet kom ifrån. Faster var också i kyrkan den söndagen. När de talade om det för henne tyckte hon att barnet var som sänd till henne, hon hade önskat sig ett fosterbarn. Hon tog barnet med hem så den saken blev ej svår att klara upp. Undran över var barnet kom ifrån var väl lika stor bland byborna, men faster visste vems barn det var, troligen även vem som lagt barnet där. Farbror Sven^[10] som låg i Lund och "läste" till skollärare var en stor kvinnotjusare sades det. Han hade sällskapat med en "prästgårdsmamsell" och hon hade fått ett barn. Något äktenskap dem emellan skulle där inte bli och barnet måste omhändertas. Jag förmodar hon fött det s.k. hemligt. Det var detta barn, som de hade lagt ut här. Mor tyckte det var så skamligt så hon tyckte aldrig om faster Pernilla mera. De kunde väl sänt barnet direkt till henne och det tycker jag också, ingenting blir hemligt länge ändå. Det var en pojke och han fick namnet Nils^[11] och blev en mycket begåvad gosse, duktig i skolan och senare en skicklig vagnmakare. Faster^[7] var inte vidare lämplig att fostra barn och han blev henne aldrig riktigt tillgiven. När Nils blivit konfirmerad kom han till Hörby för att lära sig ett hantverk. Han har blivit en bra människa och en mycket skicklig hantverkare i olika slags träarbete, snickeri, byggnads och modellarbete.

Farmor^[3] var 81 år gammal när hon dog antingen år 1896 eller 1897, jag minns det ej säkert. Året efter dog faster Pernilla^[7]. Hon var nu ensam efter farmors^[3] död och kände det nog svårt att vara sjuk och ej ha någon att lita sig till. Hon blev sämre och kände att hon ej hade långt kvar att leva. Hon ville nu att far skulle hämta henne hem till oss. Han körde till Äsphult och de bädda ner henne i vagnen och hon kom till oss. Hon levde endast några dagar sen vi fått fått henne i omvårdnd. Hon kunde ingenting äta och jag förmodar hon hade magkräfta. Hon var så tacksam för allt vi gjorde för henne och det blev ej mycket vi kunde göra, men hon var glad över att vara hos oss när hon skulle dö.

Faster^[7] begrovs i Äsphult och släkt och vänner följde henne till graven. Sen blev där auktion, det var en solig sommardag i augusti och där kom mycket folk till auktionen. Där var ingen sorg efter henne, inte ens jag grät. Hon hade aldrig gjort något för mig om än hon var min gudmor. Far^[1] sörjde kanske i tysthet, hon var den sista som för alltid försvann från det gamla hemmet, som far var mycket fästad vid trots allt. Far hade sen inte någon att komma till i sin hembygd, som han älska mycket. Sven Pålssons^[8] voro vi hos en o annan gång och de hos oss. Nu äro de också borta för många år tilbaka, men deras yngste son Karl^[12] har fortfarande fars gamla hem, den långa längan moderniserad och trevlig.

Den näst äldste av fars syskon var Anders.^[13] Han var ej intresserad av jorden utan ägnade sig åt snickeri. I regel reste de ej så långt från hemtrakten för att lära sig ett yrke. Far nämnde ofta namn som Linderöd, Tollarp, Brösarp och Wram. Han var i dessa trakter och arbetade. Han blev bekant med en flicka från Brösarp som hette Elna. Hon hade lärt till barnmorska. Hon fick sedan plats som barnmorska i Brönnestad och var där när jag och min bror kom till världen. Hon var en mycket skicklig och omtyckt barnmorska så alla tyckte om henne. Hon bodde i det lilla hus som sen blev och varit lärarinnebostad i nära 50 år. De levde här tillsamman i några år och de hade tre flickor — Olinda, Emma och Matilda — när farbror Anders reste till Amerika. Hon stannade kvar. Efter några år kom han hem och hämta familjen över till det Nya Landet i Väster. Jag var omkring 5 år då och minns ännu den dagen då de kom för att taga farväl av oss. Vi sprang och lekte på gården och vi voro ute och plockade hallon. Jag föll på gården och slog mig illa över ena ögat, sen blev det ej roligt längre. Jag kände ingen saknad efter dem, jag var för liten för det. När de rest saknade far och mor dem mycket, mor avgudade Elna, hon glömde henne aldrig, hon tyckte att hon räddat hennes och mitt liv. När de kommit till Amerika trivdes de bra där. Elna fortsatte att vara barnmorska och Anders arbetade på verkstad med snickeriarbete. De fingo ett barn till, en son som fick namnet Oskar. Flickorna gifte sig unga. Olinda, den äldsta, var gift med en man som hette Rodlund. Han hade ett sågverk några mil från Portland, Oregon, där farbror Anders bodde. De hade inga barn. Emma var gift med en posttjänsteman och de hade två flickor. De bodde också i Portland, där de ägde två vackra hus mitt inne i staden. Matilda, den yngsta var gift med en man som liksom Olindas hade sågmölla, som farbror skriver. Jag har ett brev framför mig daterat 1918, det sista jag fått från honom. I detta brev talar han om flickorna och säger att de alla ha det bra. Sonen Oskar har det minst bra tycker jag. Han skötte bommarna vid en järnvägsövergång i staden. Senare har jag hört att han ej varit vidare begåvad utan sitter väl ännu på samma plats. Kanske han är död han också. Alla flickorna äro döda. Matilda den yngsta dog i början av 1955. Farbror^[13] dog i början av år 1920. Han fick en hastig död, satt på WC och var död.

Emmas flickor ville se sig omkring i världen. Den ena var i Japan på ett mycket stort affärskontor när sista kriget bröt ut. De blevo alla där satta under den strängaste bevakning. Hon satt i ett rum belyst dygnet om och en vakt som ständigt kunde se henne vad hon gjorde, om hon nu kunde göra någonting. Hon var nära att mista förståndet, men hon blev frigiven och så småningom kunde hon komma hem till Amerika. Så berättade den släkting (Emma Schubert) som var här år 1955 och som är gift med en av faster Elnas pojkar. Matilda har tre barn, två flickor och en pojke. Flickorna äro gifta, ja pojken är också gift och har åtminstone två barn. Han ska fortsätta med faderns fabrik, där de tillverkar färdiga villor och hus, som de gör på många ställen här i landet.

Den tredje i ordningen av fars syskon var Elna.^[14] Efter fotografi att döma var hon en vacker flicka. Jag förmodar att det var hon som spunnit det fina linet och vävt de vackra lakansvävarna, som de andra syskonen fått sin del av. Även far fick av dem han som var så mycket yngre än hon. Därför tror jag hon var glad för att arbeta och ej rädd för möda. Hon gifte sig med en änkeman, som hette Ekdahl och han hade en pojke som hon fick ta hand om. Där var nog ont om kavaljerer i den trakten, hon om någon hade väl tycke med sig men äktenskapet med änkemannen blev såvitt jag vet lyckligt. De fick två pojkar innan han reste till Amerika. Antagligen reste han och farbror Anders i sällskap. Han ville söka lyckan där liksom Anders. Jag tror Ekdahl var bondson och arbeta på lantbruk. Efter några år i Amerika kom han och hämta fru och barn. De voro i Amerika innan jag föddes och jag har aldrig fått se dem. De blevo farmare långt inne i staterna, Faster skrev en gång att de hade 20 ackers jord odlad, som väl ej är mycket, men de voro så nöjda och faster tyckte de hade det så bra. De fick två pojkar sen de kom till Amerika så nu hade de fyra barn. Alla pojkarna blevo hederliga och arbetssamma och det bästa förhållande rådde mellan föräldrar och barn även sedan de blev vuxna, och skaffat sig egna hem. En av sönerna blev missionär. Faster skriver att en var fåraherde och hade fårfarm på några tusen får och lamm. Han hette Oscar och hans yngre bror hette Georg, de två älsta pojkarna hette Nils och Carl. Faster bodde i Woodenville, Washington, Nils Ekdahl bodde i Seattle och Oscar i Wyoming. Ingen av oss har brevväxlat med Ekdahls pojkar men faster och jag har brevväxlat mycket. Faster Elna dog den 30 november 1916. Hon var sjuk endast fyra dagar innan hon dog.

Den fjärde av fars syskon hette Jöns^[15] och var klockare i Norra Mellby. Hur många år han bodde i Mellby vet jag ej men han dog ung. Han var något av en festprisse, han tyckte om spritdrycker, dock ej till övermåtta, och var omtyckt av församlingsborna. Han hade ett glatt humör och var omtyckt av flickor. Han var förlovad med en flicka från Lunnahöja vars far var storbonde. Hon hette Elna Davidsson.^[16] Det hade lyst för dem men farbror Jöns dog innan de hann vigas. Jag minns ej att far talat om vad sjukdom han dog av. Den sörjande fästmön vänta ett barn och en flicka föddes^[17], hur långt efter fadrens död vet jag ej. Jag såg henne en gång hos faster Pernilla^[7], hon såg mycket bra ut. Hon var flera år äldre än jag. Hon var väl omkring 20 år och gick på seminarium när jag träffade henne, hon blev småskollärarinna i Kristianstad och det var bra att komma till en stad tyckte vi, men för henne hade landet visst varit bättre. I Kristianstad blev hon dödligt förälskad i en poliskonstapel som var alkoholist ^[18]. Jag undrar hur en sådan kunde vara polis men han blev avsatt från sin plats senare. — Trots släktens varningar gifte hon sig med denne buse. Hon lämna sin plats med samma och börja föda barn. Hon fick åtta barn på tio år och han misshandlade henne ofta. De levde i den största fattigdom och släkten fick ständigt bistå dem med både mat och kläder. På den tiden var ej skiljsmässa vanlig men här hade den varit befogad i högsta grad. Hennes yngre bror i ett senare äktenskap, som jag ofta träffade sade, att hon såg ut som 70 år när hon var 35. Silverhårig, krokig och mager som ett skelett, en hemsk syn och hon som varit så vacker och kunde haft en ljus framtid, om hon velat lyda sin släkt. Hon dog vid 35 års ålder vill jag minnas. Efter hennes död kom barnen till släktingar. Brodern Johan i Bjära vid Vinslöv tog tre flickor att fostra upp. Var de andra kom känner jag ej, men hennes släkt hade det ekonomiskt bra så det ordnade det väl på bästa sätt. Vi hade som väl var ingenting med detta att göra. Vi voro aldrig tillsammans med dem utom hos Faster Pernilla i Äsphult. Sen hon var borta har vi inte träffats. Denna vackra flicka hette Hanna och hon var min kusin.^[17], jag liksom tror att han kom efter Jöns^[15]. Om honom har jag endast hört goda omdömen. Han skulle ha varit lång och sett mycket trevlig ut och han vann allas hjärtan. Han skulle blivit präst och kom till Lund för att studera. Han var visst den mest begåvade av syskonen. Han levde ej längre än till 20 års ålder. Vad för sjukdom som tog hans liv vet jag ej. Det var den av syskonen som far tyckte bäst om. Far sade att när han dog var han sörjd av hela befolkningen i hemtrakten, han måste ha varit en mycket god människa som borde fått leva ett långt liv, som ett gott föredöme för andra.

Far hade haft två syskon som hette Per. De dog som små gossar, dock ej som spädbarn.^[19] När far kom till världen fick han också heta Per och det var ett släktnamn.

Far hade inte haft någon rolig barndom med den stränge fadern. Han hade ofta fått arbeta över förmågan, barn skulle arbeta på den tiden så snart de kunde vara med. Far hade ett tåligt och undergivet sinnelag så honom kunde de nog plåga med att skicka till det svåraste och tyngsta av det som han orka med. De andra syskonen höll sig nog ofta undan, det var synd om honom då liksom senare i livet. Han var och förblev en arbetets träl och beräknande människor försökte utnyttja honom. Men hans goda moder var väl ofta den räddande ängeln, något hade hon väl att säga till om för att hjälpa dem. De barnen fick mycket smäll, var det tog vet jag inte, men att det sved ordentligt i skinnet tror jag. Farmor hade nog så småningom blivit okänslig för sin mans tyranni, hur hade hon eljest kunnat uthärda. Modern var far mycket fäst vid men jag kände farmor så lite, jag var ett barn och barn vill hälst leka, när de kommer bort. Farmor prata ej särskilt mycket med oss barn, när vi kom till Äsphult. Jag tror hon lidit mycket i sina dar hon brydde sig ej vidare om människor nu, hon behövde et stort lugn och blev aldrig mångordig. Efter faderns död var far några år som hjälp hos sin svåger Per Nilsson. Sen var han i Nävlinge hos en predikant som hette Nils Månsson. Han skulle väl sköta jordbruket när han var ute och predika. Denne hade en dotter, som hette Matilda. De blevo förälskade i varandra men han stannade där ej så länge utan kom till Brönnestad till sin bror Anders. Där träffade han mor för första gången. Jag tror de träffades på något läsaremöte för de gingo mycket på dylika vid den tiden. Där var musik och sång och ofta bra talare så nog var det trevligare än gå i kyrkan och höra tråkiga präster, för andra fanns väl inte. De gingo för de voro intresserade av religionen i mycket hög grad. Far, som hade en mycket vacker sångröst var efterlängtad av många, som brukade gå på möten. De hade sina möten ute i hemmen och så hade de väl samkväm efteråt och bekanta sig med varandra. Jag tror de hade trevligt, det hördes så när mor berätta om det. Trevliga hem fanns även på den tiden och mor och far hade säkert mycket trevligt. Mor och far funno varandra vid ett sådant möte. Från mors sida var nog kärleken stor och uppriktig. Far såg trevlig ut och mor hade tidigare ratat beundrare därför att de ej voro så vackra, som hon ville hennes man skulle vara. Själv såg mor inget vidare bra ut men hon var glad och trevlig och hade ”tycke” med sig. Nu träffade hon en som hon tyckte om väldigt mycket. Jag tror knappt att far var lika begistrad i henne, han hade väl talat med Matilda i Nävlinge om äktenskap, tror jag. Men far var rätt vankelmodig och visste väl ej vem av dem, som var den rätta. Emellertid var mor djupt fästad vid far. Hon visste då ingenting om den andra. De fortsatte att gå på möten och så var dehos farbror Anders och hans glada fru Elna. De kom ofta till trädgårdsmästare Holmers där det fanns tre unga trevliga flickor, så de hade ett glatt umgänge, som liva upp tillvaron. Själva voro de då, tror jag, sorglösa och tyckte det var härligt att leva. Men där kom snart bekymmer och tårar. En vacker dag hade far förlovat sig med Matilda utan att dessförinnan säga något till Mor. Hon blev förtvivlad och det förvånade nog ingen, och det var inte vackert gjort. Men förlovningen varade ej sa länge, av vad anledning vet jag ej men far ville ej flytta till hennes hem och bosätta sig där, och då fick det bli slut med allt samman. Sen börja Far och Mor sällskapa igen och så småningom blev det förlovning och bröllop. De voro endast förlovade några månader från juli till den 22 oktober 1880, då de gifte sig. De hade ett stort bröllop, så många som fick plats i huset, där var visst rätt trångt om platsen har jag hört. Mor tyckte om kalas och människor och ville se alla släktingar och vänner hos sig på sitt bröllop, konstigt nog räckte det alltid till med mat och dryck i det huset. Mor har sagt att det var ett glatt och trevligt bröllop och glädjen stod högt i det låga taket. De kände sig väl lyckliga att de tu blivit ett och att de ej hade så mycket av gods och guld bekymrade dem föga, de trodde fullt och fast på att den goda försynen skulle ge dem vad de behövde, men de tänkte ej lägga armarna i kors och vänta på under. De knogade på allt vad de förmådde. Morfar och Mormor hjälpte dem så gott de kunde. Sämjan var mycket god mellan de gamla och de unga. Morfar^[20], som var häftig till sin natur, var aldrig förarglig mot far och far var foglig och gjorde vad han kunde. Jordbruket var nu deras fastän Morfar arbeta som förut för att hjälpa dem.

Fars yngste bror hette Sven^[10]. Han var familjens avgud. Han måste ha varit snäll och rar som liten och begåvad var han nog också och såg trevlig ut. Sitt utseende hade de nog ärvt efter sin far för modern såg inget vidare ut. När Sven blev stor ville han bli folkskollärare och kom till Lund, så snart han hade åldern inne. Han ville leva högt som en rik mans son, vilket han ju inte var. Han var mycket omtyckt av flickor och hade fått fina bekantskaper. Det är inte nyttigt för pojkar att ha för dyra flickvänner utan de är rika och kan göra som de vill. Mor hade sett eller träffat en av damerna och hon förvånade sig över att en flicka från ett så förnämnt hem kunde sällskapa med en pojke, som endast skulle bli skollärare, men hon var väl betagen i hans utseende. Hon var från ett prästhem någonstans på Skånska slätten. Det var en förtjusande rar flicka sade mor. Något äktenskap blev det inte och väl var det, han blev aldrig någon god äkta man. De fick emellertid ett barn tillsammans. Det var det barnet som faster Pernilla tog som sitt eget.^[21] Farbror Sven fick plats som skollärare i Näsum ej långt från Kristianstad. Där blev han bekant med en mycket söt flicka, skolläraredotter, som hette Anna Rignell. Hon var mycket ung när de gifte sig. Far och Mor voro på deras bröllop, körde med häst och vagn den långa vägen dit. Mor hade låtit baka två spettkakor till deras bröllop, men hon ville gärna göra mer för människor än de voro värda, hon var missbelåten med bröllopet. På detta bröllop var det så sparsamt med mat at de voro hungriga som vargar när den s.k bröllopsmåltiden var över. Ändå skulle detta hem kallas förmöget. Mor och far voro glada när de skulle vända näsan mot hemmet. De gästade då mors släktingar i Asmoarp där de fingo äta sig mätta. Sådana bröllop har jag sluppit vara med på. Snart, men ej för snart kom det första barnet, en pojke som fick heta Julius. Två år knappt efter den kom en pojke till som hette Patrick, ett rysligt fult namn. Kort därefter fick de en flicka som ej levde så länge. Då var den unga modern sjuk i tuberkulos och så klen att hennes liv ej stod att rädda. Hon dog från sina små gossar och Sven stod där ensam och hjälplös. Hur skulle han nu ordna det, hans svärföräldrar ville nog ej hjälpa honom, de hade en massa barn själva, åtta stycken, och de voro ej alla vuxna. Han tyckte ej han ville stanna i Näsum utan beslöt att resa till Amerika. Den enda gång jag såg farbror Sven var när han och de små gossarna kom till oss för att säga farväl före sin Amerikaresa. Han var då ej så tjusig längre, hade svart helskägg och såg mycket bedrövad ut. Någon hade han väl som tog mot dem och hjälpte dem när de kom fram. Han hade väl s.k. trosfränder som kanhända rest dit förut. Här finns, om än det är sällsynt, människor som uppoffrar sig för andra. Jag har ej hört något om hans öden i det Nya landet, jag tror han var predikant där, arbeta hade han aldrig gjort och något hantverk kunde han inte. Engelskan var honom helt främmande, lärare kunde han därför ej bli. Han skrev inte ofta till Far utan vi fick genom de andra syskonen höra om honom. Han gifte om sig och en flicka föddes i det äktenskapet. De voro fattiga alltjämt och de skrev till far och ville låna pengar. Far gick till banken och tog ut vad han hade och sände till honom. När han sen efter flera år ville ha det igen därför, att han behövde pengarna, fick han ett mycket elakt brev där det stod, att han ej behövde pengarna så mycket som de, och att han ej kunde få några, de hade inga att undvara. Far fick aldrig några pengar, far skulle alltid lida orätt. Det var ingen större summa omkring 500 kronor, men mycket för far den gången. Far ville sen inte ha med dem att göra och det var det sista brev han fick från dem. Hans nya fru var säkert en bra människa som fick försörja familjen, han hade således fortfarande tur hos kvinnorna. Det hade han ej gjort sig förtjänt av. Jag hörde av andra släktingar därinne at farbror Sven var sjuklig de sista åren av sitt liv. Han måhända grubbla något över sitt förflutna. Han hade varit hänssynslös i åtskilligt både mot syskon och andra människor, som kommit i hans väg. Han blev ej gammal utan dog vid omkring 40 års ålder, jag tror det var 1895. I en svensk tidning såg vi hans dödsannons. Hans båda pojkar äro också döda. Jag har fått veta det genom Anna Rignell i Hässleholm, en halvsyster till farbror Svens fru. Om de varit gifta och efterlämnat några barn vet jag ej.

Fars yngsta syster och den 10:de i ordningen hette Anna^[22]. Hon var liten och blek och tunn och såg bräcklig ut. Henne minns jag. Hon var hos oss när vi voro små och Mor var så klen så hon behövde hjälp. Mor har talat om att hon ej kunde göra något nämnvärt så hjälpen blev ringa. Hon var ej van att hjälpa till hemma, var den yngsta och som sådan lite bortskämd av syskonen. Mor var missnöjd med henne på alla sätt och tyckte hon kunde resa hem igen.

Hon skaffa sig en fästman där uppe och en som ej var henne värdig. Han var från ett s.k. dåligt hem och tyckte om sprit också. Hur kunde hon komma i sådant sällskap, sådant folk hade far och Mor icke umgänge med för de voro verkligt religiösa på den tiden och hade ej svärjare eller drinkare i sitt hus. Naturligtvis kommo de vid många tillfällen ibland sådana människor också, och han hade sitt hem ej lång ifrån Knutstorp, hans hemby var Maglehult. Man får säga att hon hade dålig smak för han var gräsligt ful och sluskaktig, men hon såg det ej. Hon var nu över 25 år och satt på glasberget, därför måste hon nu skynda sig om hon skulle bli gift. Mor tyckte det var nästan en skandal att hon skulle gifta sig med en sådan karl men hon brydde sig ej om vad far och Mor sade, hon behövde ej varnas hon skulle ha honom, och så gick det som det så ofta går, hon skulle ha ett barn. Hon kom hem till sitt eget hem i Äsphult och var hos sin mor och blev vigd och fick en pojke något efter. Han, som hette Schölin och nu var hennes man, reste till Amerika för att få arbete och ordna, ett hem där. Han hade släktingar där inne och hon hade sina syskon och de hjälpte honom förmodar jag, så hon rätt snart kunde komma dit, men alla som kände honom beklagade henne och hon fick bita i det sura äpplet, så det sved i munnen.

Hon fick nio barn och svag var hon men hon måste varit seg, hon var säkert mycket tålig och tog det svåra med jämnmod. Hon måste ha varit gräsligt förälskad i honom för hennes syskon har skrivit till oss och sagt, att hon trots alla besvärligheter ej klagade på honom. Men de voro mycket fattiga med alla dessa barn, som skulle ha mat och kläder.

När hon dog voro flera av barnen minderåriga. Jag har hört att de älsta flickorna, som då voro ute i arbete försörjde de mindre syskonen. Även har jag hört att någon eller några av flickorna gick kurser på en högskola, så att de skulle kunna få bättre platser och högre lön. Hur många av barnen, som var flickor vet jag ej, men några pojkar har jag ej hört faster Elna tala om i sina brev, jag förmodar att ej alla nio voro flickor. Det var väl rart att syskonen hjälpte varandra när ej fadren brydde sig om dem vidare. Kanske deras mor innan hon dog, bett dem ta hand om syskonen. Det måtte rått ett gott förhållande i hemmet mellan mor och barn, fadern hade lämnat dem flera år innan modern dog. Han levde sitt eget liv men någon gång skrev han till dem. Detta har jag hört genom faster Elna^[14]. Emellan Schölins familj och släktingarna i Knutstorp rådde ej någon större förståelse. Jag kan ej minnas vad det var som hade retat min Far och Mor, kanske Mor mest, men de hade visst skrivit ett oförskämt brev till Far i anledning av att Far velat ha pengarna tillbaka, som farbror Sven lånat. Det hade upprört släkten och mest faster Anna^[22] att Far kunde vara så hård och be om att lånet skulle återbetalas. Det kunde Mor isynnerhet inte glömma. De sände oss sitt familjeporträtt men när brevet var öppnat och de tittat på kortet ville Mor inte att vi skulle ha det, hennes avsky för dem var så djup på grund av deras handlingssätt, att hon ville vi skulle sända det retur, som vi också gjorde. Så kan det gå till när man känner rättvisan vara kränkt. Jag tycker Mor hade rätt och Far hade för sin del ej längre någon kärlek till sin yngsta syster, den som han en gång hållit mycket av. Efter detta var de som döda för oss.

Nu har jag berättat om min Fars släkt vad jag minns. Jag var själv ett barn och tänkte ej så mycket på släkten och vi hade ej så mycket trevligt hos dem, som bodde här. Det var ändå roligt när vi skulle köra till Farmor^[3] och faster^[7] i Äspult och Far spände Mante för vagnen och han lunka i väg. Det var minst två mil till Äsphult men där var så mycket att titta på under vägen och vi var ibland inne hos släktingar, som bodde i närheten av Ljungarum, tråkigt att jag ej minns vad de hette. Det var Mors släktingar och de hade en trevlig gård, men ej så stor. Far älska mycket sin hemtrakt och faster Pernilla och Farmor ville han skulle bosatt sig där i närheten av sitt hem. Mor ville inte flytta från sitt hem och sina föräldrar. Det var i början av äktenskapet som detta moln seglade upp på deras himmel. Det såg mörkt ut och Mor fällde många tårar och slutligen släppte de taget över Far, jag menar nu hans anhöriga i Äsphult. Var de än skulle bo hade det blivit hårt arbete men i Mors hem hade de hjälp av Mors föräldrar och det var säkert det bästa för dem. De trivdes sedan mycket bra i den magra jorden där uppe bland enebuskar och ljung, som de så småningom arbetade upp till åkerfält. De kunde också få stanna där till sin död. Om Far ändå fått leva några år till och fått se sina barnbarn, han älska barn och han tyckte vi skulle varit många fler, men Mor tyckte visst att det var nog med två, och han tyckte nog detsamma på äldre dar.

Jag vill försöka att teckna en minnesbild av min far, om än den blir svag. Han hade ett lugnt temperament var glad och vänlig mot alla människor. Aldrig talade han hårt till någon om än han blev förolämpad. Han var en känslomänniska och led i tysthet av medmänniskors elakhet och deras list att utnyttja honom. Han blev ofta föremål för detta. Trots det myckna arbetet han hade hemma skulle grannarna passa på tillfälle att be honom komma dem till hjälp. Att hjälpa honom igen var de ej så villiga till. Han beundra mycket naturens skönhet. Det betydde ej så mycket om arbetet varit hårt en vacker sommardag, när det led mot kväll och solnedgång och arbetet var slut för dagen satte han sig för att vila och sade; Så underbart allting är i kväll, det är ändå roligt att ha fått bli människa och kunna se detta. Detta var en midsommarafton i början av 1900-talet, och jag var ensam med honom. Vi hade arbetat hela dagen och voro mycket trötta.

Far var mycket religiös och hans liv präglades av sin tro på det goda. Han var söndagsskollärare under de första åren han bodde i Brönnestads församling. I kyrkbyn bodde en man som hette Möller och hans maka Olivia. De hade söndagsskola för de voro mycket intresserade av barn, de hade inga själv. Dit kom varje söndag under viss tid på året så många barn den stora stugan rymde. För dessa höll far söndagsskola. När jag var fyra år fick jag följa med dit en o annan gång. Vägen var lång för en fyraåring men jag ville vara med. Barnen voro mycket förtjusta i far som då var ung och såg bra ut och sjöng mycket vackert. Han tog dem med ”storm” kan man säga. Möllers flyttade snart till Hörby till stor saknad för oss, som väl var deras bästa vänner. Skolan måste sluta till barnens sorg. Möllers tillhörde Svenska Missionsförbundet men de voro rätt så värdsliga, gästfria, glada och trevliga att umgås med. Far hade det inte lätt alla gånger för Morfar hade ett häftigt lynne, men han gräla aldrig på Far. Det oaktat kände Far det ändå som ett tryck att vara beroende av honom, fastän han hjälpte till med arbetet, när han kunde. Morfar var redan då en gammal man men han hade fortfarande krafter till vilket arbete som hälst. Han höll alla redskap för jordbruket i ordning och gjorde en del nya som behövdes. Far ville odla nya fält och han och Mor planera mycket. Till det hade de som hjälp två män som brukade "flåhacka" i marker som skulle bli åker. Far orka ej med det. Far ville inte blivit lantbrukare. Som ung och före sitt giftermål hade han tänkt bliva predikant. Nog var det väl att han ej blev det. Han hade nog lite ombytligt lynne i sin ungdom, han hade blivit tillbakasatt för sin bror Sven^[10], som skulle ha allt och far var för tålig och nöjde sig med att få se på hur han fick allt, som kunde skaffas.

Far blev god vän med alla han kom i kontakt med. Alla i min hembygd tyckte om honom och Mor och Far voro populära och de hade umgänge med människor, som stod så att säga högre än de, hade större lantbruk och bättre ekonomiska förhållanden. Far älska sitt hem och sina barn. Han var den bäste Far man kunde önska sig. Aldrig var det något gräl i mitt hem, allt gick tyst och lugnt och vi hjälptes åt med allt utan att beklaga oss, om än det ibland kändes tungt. Vi voro alltid avundade av en del grannar och andra elaka människor. De hade ej mycket för sina intriger, som väl var. När Far vid omkring 50 års ålder blev sjuk och fick sin dåliga mage, var det beklagligt, att han ändå måste arbeta så hårt. Ingen hjälp fick han, men någon hjälp kunde väl ordnats åt honom. De senare åren av hans liv voro hårda. Huset, det nya, borde aldrig ha byggts. Det tog hans sista krafter. Han gladde sig kanske åt att vi kunde få det trevligt, om än inte han fick leva. Han visste att han skulle dö det året. En av de sista gångerna han hämta mig vid Sösdala station sade han: Ingeborg, jag kommer att dö innan årets slut, det vet jag. Jag tycker att jag inte har gjort något för dig. Jag blev ledsen och sade: Far har gjort vad far har kunnat göra för mig. Jag har nu berättat vad jag minns och som är av intresse att veta om min Far. Den 27 november 1917 avled Far på Kristianstads lasarett. Jag satt vid hans säng hela em. Han sade ej mer än ett ord sen jag kom dit. Mor sade till honom: Ingeborg är här, han svarade: Ja. Han låg i dvala hela dagen och dog lugnt vid 11-tiden på kvällen, nan lämnade ett stort tomrum efter sig. Ingen skulle kunna fylla det.

Fotnoter

Fotnoter och kommentarer till Ingeborgs text författade av Ingeborgs brorsöners barn Olof Ryding och Otto Ryding:

1. ↑ ^{1.0 1.1 1.2 1.3 1.4} Olas son Per (Ingeborgs far) föddes i Äsphult den 18/5 1856. Pojkens gudmor var Olas syster Elna Persdotter i Äsphult 7. Pojkens moster Ingar Jönsdotters man Per Svensson (se bilaga 2) var dopvittne. År 1873–1874 var han lärling hos smeden P. Löfgren i granngården Äsphult 8. 1874–1977 var han hemma på på föräldragården igen, och senare dräng hos sin storasyster Pernilla och hennes man efter de övertog den. 1877–1878 stod han som arbetare hos sin storebror Anders Olsson i Brönnestad 5. 1878–1879 var han dräng i Venestad 29 i Träne socken. 1979–1980 var han dräng i Västra Häglinge 4. Per gifte sig med Ingeborgs mor Amelie Persdotter (senare Olsson) den 22/10 1880. Han benämns då som dräng och tillträdande torpare. Efter bröllopet bosatte paret sig på brudens föräldrars torp Lörupshus (i Brönnestads socken). Här föddes barnen Anna Augusta Ingeborg (författare till denna bok) och Nils Sebastian som tog sig efternamnet Ryding. Per dog den 27/11 1917.
2. ↑ ^{2.0 2.1 2.2} Ingeborgs farfar Ola Perssons föddes den 2/9 1809 på gården Norra Åsum 25. Pojkens gudmor var Maria Svensdotter i Hoby, gift med hans morbror Sven Andersson. Hans morbror Sven och hans farbror Carl Andersson var dopvittnen. Den 15/11 1825 flyttade Ola till Vä där han tjänade som dräng, men ca. 1828, omkring två år efter faderns död flyttade han hem igen. Cirka 1833 övertog han faderns gård och anställde därefter både drängar och pigor. Omkring 1837 gifte han sig med Ingeborgs farmor, och under tiden i Norra Åsum föddes fem barn. År 1847 flyttade familjen till Äsphult 9 5/64 mantal, och där fick de fem barn till. Den gamla fastigheten i Norra Åsum såldes till en granne. Gården stod därefter obebodd i nio år, på markerna fanns dock ett husmanshus som beboddes av en husman. Först år 1856 flyttade köparen dit, men marken brukades säkert hela tiden. Ola dog på gården i Äsphult den 20/9 1874. Dödsorsaken angavs som "genom fall skadat ryggen".
3. ↑ ^{3.0 3.1 3.2 3.3 3.4 3.5 3.6} Ingeborgs farmor Anna Jönsdotter föddes den 10/7 1814 på Skepparslöv 6. Anna gifte sig med Ingeborgs farfar Ola Persson och bosatte sig på hans gård, Norra Åsum 25, där hon födde fem barn. Familjen flyttade därefter vidare till Äsphult 9 där Anna födde fem barn till. Hon bodde på undantag efter att dottern Pernilla och dotterns man övertagit gården. Hon dog av "ålderdom" i Äsphult den 27/6 1897.
4. ↑ Olas far Per Andersson föddes den 19/4 1782 på Åsum 25 ¼ mantal, där han även dog den 10/6 1826. År 1803 övertog han ena halvan av sin fars gård. Enligt husförhörslängderna var han rusthållare liksom sin far, vilket betydde att beskattningen av gården utgjordes av att han skulle bidra till att hålla en ryttare med häst och utrustning.
5. ↑ Olas farfar Anders Carlsson (1721–1794) föddes på Norra Åsum 25. Han övertog gården efter sin far. Enligt boupteckningen var han rusthållare, och hade sju hästar och många kreatur. Det var säkert han som tillverkade den gamla allmogekistan och satte på järnplattorna med initialerna "ACS" och årtalet "1744". Han var först gift med Elna Knutsdotter (d 1771), och paret fick barnen Lasse (1764–före 1794), Carl och Knut (1771–före 1794). Efter Elna Knutsdotters död gifte han om sig med Elna Larsdotter (eller Elsa Lassadotter), som blev Olas farmor. Hon är omnämnd från 1782 till 1804, men födelse- och dödsår har inte kunnat beläggas. Hon var säkert mycket yngre än sin make. Anders var 62 år gammal när parets enda kända barn, Olas far Per, föddes. Mantalslängderna visar att fastigheten (Åsum 25) delades ca. år 1799. Änkan Elsa övertog den ena delen av gården, och hennes styvson Karl overtog den andra. År 1803 övertog hennes son Per (Olas far) hennes del av gården, medan hon bodde kvar, förmodligen på undantag.
6. ↑ Annas lillasyster Ingar Jönsdotter (1818–e.1895) gifte sig med åbon Per Svensson (1814–1895) från Nockarp i Äsphults socken. I Nockarp fick de elva barn: Sven (1839–1840), Sven (f 1841), Hanna Persdotter (1843–1908), Elna g. Nilsson Elmqvist (1845–1907), Jöns Persson (1847–1947), Anna g. Henriksson (1849–1935), Nils (f 1851), Per Persson (1853–1929), Anders (1855–1858), Ola Persson Nockander (1858–1942) och Bengta g. Persson (1860–1941). Ingeborgs farföräldrar var dopvittnen till sönerna Jöns och Per.
7. ↑ ^{7.0 7.1 7.2 7.3 7.4 7.5 7.6} Olas dotter Pernilla (1842–1897) föddes i Norra Åsum, och flyttade med familjen till Äsphult. Hon stannade kvar på gården och gifte sig 1868 med Per Nilsson (1839–1887) från Nävlinge. De fick inga egna barn men tog hand om ett hittebarn Nils (1878–1970) som senare tog sig efternamnet Eklund. I kyrkboken står det "Barnet var natten mellan Söndagen den 17 och Måndagen den 18 (januari 1878) utladt vid Per Nilssons fönster, därifrån det af denne upptar. Man har ej kunnat upptäcka Modern". Maken Per dog av "bröstinflamation". Efter hans död sålde Pernilla gården till sin kusin Sven Pålsson ca. 1888, och bodde kvar på undantag. Hon dog av "magsjuka" den 21/8 1897.
8. ↑ ^{8.0 8.1} Farskusinen Sven Pålsson (1859–1941) föddes i Äsphult, År 1880 var han angiven som dräng på föräldragården Äsphult 7 under sin storebror Jöns. Han köpte senare fastigheten Äsphult 9 av Ingeborgs faster Pernilla och flyttade dit år 1888. Sven var först gift med Bengta Jönsson (1860–1890), och paret fick två barn: Anna Elin (f 1889) och Albert Julius (1890–1896). Bengta dog 13 dagar efter Alberts födelse. I kyrkoböckernas dödslängd står det att sonen Albert Julius "omkom genom fall i åen", och i SCBs utdrag står han som "drunknad". Enligt muntliga uppgifter skedde olyckan i Vramån i närheten av familjens gård. Efter första hustruns död gifte Sven om sig med Hanna Andersson (1857–1943) och fick sönerna Per (1894–1968) och Karl (1896–1965). Hanna hade också en dotter som hette Anna (f 1887) med en tidigare man. Hon var född i Västa Vram, och kom också att ingå i den nya familjen. Enligt muntliga uppgifter delades fastigheten senare upp mellan sönerna Per och Karl. Per Svensson dog i Tollarp.
9. ↑ I kyrkboken står det "Barnet var natten mellan Söndagen den 17 och Måndagen den 18 (januari 1878) utladt vid Per Nilssons fönster, därifrån det af denne upptar. Man har ej kunnat upptäcka Modern"
10. ↑ ^{10.0 10.1 10.2} Olas son Sven (1853–1894) föddes i Äsphult. Pojkens gudmor var hans moster Ingar Jönsdotter i Nockarp (se bilaga 2). Han tog sig efternamnet Gertzén. Enligt Ingeborg var han fadern till hittebarnet som hans syster Pernilla tog hand om. Han gifte sig först med Anna Rignell (1857–1889), och bröllopet stod den 23/6 1882 i Rinkaby den 23/6 1882 där brudens far var kantor. Paret bosatte sig på Westanå 9 i Näsum socken där Sven var folkskollärare och senare skolmästare. Här föddes parets fyra barn Svante Adalbert Julius (1883–1947), Ernst Patrik (1885–1937), Ellen Maria (1887–1889) och Anna Elvira (1889–1889). De sista två dog som små, strax före och strax efter deras moder. Enligt pastorsämbetet i Näsum utvandrade han till USA med sina två söner i februari 1893. Enlig Sweden — our roots bodde han först i Center City i Minnesota där Sven gifte sig med Mary Danielson. Med henne fick han dottern Gerda (1894–1985), men Sven dog av tyfus strax innan hon föddes. Han studerade då till präst vid Augustana College i Illinois. Enlig Gerda, som besökte sin släkt i Sverige ca. 1966, blev han sjuk efter att ha druckit förorenat vatten.
11. ↑ Nils (1878–1970) som senare tog sig efternamnet Eklund.
12. ↑ Karl Svensson ärvde den del av fastigheten där den gamla gården stod, och gifte sig med Frida (1906–1987) som var född i Malmö. De fick sonen Sven Alve Karlsson (1927–2002). Alve Karlsson ärvde gården efter sin far, men sålde den på 1980-talet och flyttade till Sösdala med sin gamla mor.
13. ↑ ^{13.0 13.1} Olas son Anders (1850–1931) föddes i Äsphult. År 1872–1873 var han dräng i Norra Pårup 1, och därefter flyttade han hem till föräldrargården igen. 1874 flyttade han till Brostorp 5 (i Äsphults socken) . Den 21/6 1875 gifte han sig med barnmorskan Elna Jönsdotter (1845–1928) som var född i Linneryd i Småland. Bröllopet i Äsphult var en dubbelceremoni samman med systern Elna och hennes man (se ovan). Parets två första barn Anna Olinda (1876–1938) och Emma Elvira (1877–1951) föddes i Brostorp. År 1877 flyttade familjen till Brönnestad 5, där deras tredje dotter Mathilda (1880–1953) föddes. Ingeborgs mor Amelie var flickans gudmor. År 1882 reste Anders till USA med biljett till Chicago. Han kom tillbaka den 12/4 1888 för att hämta familjen, som fick emigrationstillstånd i Brönnestad. De reste med båt från Malmö den 19/4 samma år, och deras destination var Omaha i Nebraska. De reste vidare och bosatte sig först i Laramie i Wyoming, där Anders syster Elna med familj också befann sig vid denna tid. Där föddes sonen Oscar Edwin (1889–1960). Familjen flyttade därefter till Rawlins i Wyoming, och bosatte sig till sist i Portland i Oregon år 1892.
14. ↑ ^{14.0 14.1} Olas dotter Elna (1848–1916) föddes i Äsphult. Hennes gudmor var hennes moster Ingar Jönsdotter i Nockarp. År 1875 gifte hon sig med snickaren Johannes Gustafsson Ekdahl (1840–1924). Brölloppet var en dubbelcermoni (se nedan). Han var änkling, och hade en son som hette Johan i sitt första äktenskap. Parets två första barn, sönerna Oscar Edvin (1876–1964) och Nils Anthon (1879–1938) föddes i Lund och Västervik. Enligt Sweden — our roots, reste Johannes (som i USA kom att kallas John) ensam till USA år 1880, bodde i Cheyenne i Wyoming, och arbetade ihop pengar. År 1885 kom resten av familjen efter till Cheyenne. De flyttade Chugwater i Wyoming där Johannes arbetade för ett boskapsföretag. De flyttade därefter till St. Paul i Minnesota där sonen George Harry (1888–1969) föddes. Här köpte Johannes ett stycke land, som han förlorade genom ett. bedrägeri 1889. Familjen hade förlorat alla sina besparingar och flyttade till Laramie i Wyoming där Johannes arbetade som snickare för Union Pacific Railroad. Här föddes sonen Carl William (f 1890). År 1891 flyttade familjen till gruvstaden Carbon i Wyoming, och även där arbetade Johannes som snickare. År 1902, när gruvan lades ner och staden blev till en spökstad, flyttade familjen till Avondale i staten Washington, och köpte ett stycke jord. Efter Elnas död år 1916 sålde Johannes sin farm i Avondale, och flyttade till sin son Carls familj. De hade köpt en farm i Fall City i staten Washington. År 1921 drabbades Johannes av slaganfall, låg förlamad och kunde inte tala, och dog drygt två år senare. Sonen Oscar arbetade som cowboy när han var ung, och kände den berömde Tom Horn som på osäker grund dömdes till döden för mord och hängdes. Sonen George blev missionär och tillbringade en stor del av sitt liv i Bolivia.
15. ↑ ^{15.0 15.1} Olas son Jöns (1846–1875) föddes i Norra Åsum. Hans gudmor var Olas kusin Per Carlssons hustru Pernilla Hansdotter som innehade den andra delen av Åsum 25 (se bilaga 1d). Jöns flyttade med familjen till Äsphult. Enligt kyrkböckerna och boken om Norra Mellby flyttade han från Äsphult 1866, arrenderade klockargården (Norra Mellby 1) i Norra Mellby och arbetade som klockarsubstitut 1867-1872. År 1871 anmälde han sig som far till det utomäktenskapliga barnet Hanna (1871–1906, se också bilaga 1b). Barnets mor hette Elna Davidsdotter (1843–1908) och bodde i Lunahöja (Norra Mellby socken). Ingeborgs uppgift om att de var förlovade och hade lyst till bröllop, har inte kunnat beläggas. Enligt en flyttlängd lämnade Jöns Norra Mellby i juni 1872 för att flytta till "Köpinge", men han är inte registrerad som inflyttad i Gärds Köpinge. Enligt en husförhörslängd bodde han hemma på gården i Äsphult 9 från 1872 till sin död år 1875. Han var då den äldsta levande sonen i familjen, och planerade kanske att överta gården efter sin far. Jöns dog av "nervfeber" (tyfus).
16. ↑ Hannas mor Elna Davidsdotter. Enligt boken om Lunnahöja var Elna Davidsdotter (1843–1908) dotter till åbon David Olsson (1805–1875) och Bengta Persdotter (1806–1889) i Lunnahöja 2. Hon var aldrig gift, men fick två barn, Hanna och sonen Johan (1878–1978). Johans far finns inte angiven i kyrkböckerna, men det kan inte vara Jöns Olsson för han dog tre år tidigare. Enligt boken om Lunnahöja flyttade Elna till Malmö 1880, men återvände senare hem till Lunnahöja med sina barn. Där arbetade hon som inhysespiga. År 1890 flyttade hon till Kristianstad. År 1990 stod hon som inhysningshjon hos sin bror Jon (eller John) Davidsson (1849–1834) på Lunnahöja 2. Den sista tiden bodde hon hos sin son Johan som blivit lantbrukare i Bjära i Vinslöv socken. Hon dog av "kräftan" (cancer).
17. ↑ ^{17.0 17.1} Ingeborgs kusin Hanna Jönsdotter (1871–1906) föddes i Lunnahöja. Hon var dotter till Ingeborgs farbror Jöns Olsson (1846–1875) och Elna Davidsdotter. Föräldrarna var inte gifta, och Hanna växte upp ensam med sin mor. År 1890 flyttade Hanna till Kristianstad där hon blev småskolelärarinna . År 1892 gifte sig hon sig med poliskonstapeln Adolf Ek, och i Kristianstad fick paret tre barn 1882–1895. Det första barnet föddes 2½ månad efter bröllopet. Därefter flyttade Hanna med familjen till Åhus, och fick tre barn till 1897–1901. I oktober 1901 flyttade familjen till Lund, där Hanna fick ytterligare två barn. År 1906 dog Hanna av lungsot i Lund.
18. ↑ Hannas man Adolf Henrik Andersson Ek (1863–1934) föddes i Skatelöv i Småland. Han var poliskonstapel i Kristianstad till 1897, och därefter i Åhus. I juli1901 anklagade polismästaren honom för att ha begått flera förseelser i tjänsten, senast för att ha begivit sig till Kiviks marknad utan permission, och avkrävde honom en förklaring. I augusti, konstaterade polismästaren att Ek inte hade inkommt med någon förklaring, och avskedade honom från tjänsten. Av en senare skivelse framgår det att att Ek hade anmält några personer till polisen i Kivik för att ha misshandlat honom på Kiviks marknad, och visat läkarintyg på att han var skadad. Kontoristen på kronolänsmanskontoret i Kivik tvivlade på riktigheten i hans version av händelseförloppet, och nämnde att han hade varit berusad och kommit i handgemäng med marknadens vaktmanskap, och bad polisen i Åhus att förhör några vittnen som han hade åberopat till stöd för sin sak. Vid inflyttningen till Lund i oktober benämns Ek som före detta polis. Senare står han som arbetare eller verkmästare, och till sist som portvakt. Han gifte kanske om sig efter Hannas död, för han står som änkling för sista gången 1931, men en senare hustru har inte kunnat spåras. Det verkar som att Ek hade blivit fråntagen föräldramyndigheten över sina fem överlevande barn efter hustruns död. Enligt boken om Lunahöja övrtogs förmyndarskapet av barnens mormor Elna Davidsson, och efter hennes död, av deras mormorsbror lantbrukaren Jon (eller John) Davidsson (1849–1834) på Lunnahöja 2. Mormor Elna testamenterade en del av sitt arv till barnbarnen. Ek yrkade i en skrivelse på att få förvalta deras arvemedel, men fick avslag därför att Elna i testamentet hade skrivit att pengarna skulle förvaltas av Jon Davidsson. I folkräkningen 1910 stod två av barnen som fosterbarn hor deras morbror Johan Jönsson i Bjära. Man måste säga att uppgifterna om Adolf Henrik Ek stöder Ingeborgs beskrivning av hans dåliga karraktär.
19. ↑ Olas son Pehr (1838–1842) föddes i Norra Åsum och dog som liten. Pojkens gudmor var hans moster Elna Jönsdotter i Skettiljunga. Olas son Per (1844–1855) föddes i Norra Åsum, och flyttade med familjen till Äsphult där han dog av "twinsot". Pojkens gudmor var Olas syster Elna Persdotter i Vä, och hennes man Pål Svensson var dopvittne.
20. ↑ Pehr Olsson föddes den 9/12 1816 i Råstorp under Ljungarum i Norra Mellby socken. År 1833–1834 var Pehr dräng i Adseke 6 (i samma socken). År 1834–1835 var han dräng i Kroksjö 2 (i samma socken). År 1835–1836 var han hemma i Råstorp igen. År 1836–1837 var han dräng i Näs 1/2 (i samma socken). År 1837–1838 var han dräng på prästgården i Norra Mellby. År 1838 står han som avflyttad till Norra Mellby 4, men står samma år som vidareflyttad till Brönnestad där han inte har kunnat återfinnas i husförhöslängderna. År 1838–1843 var han dräng i Gylleboda. Ca. 1843--1844 var han dräng i Matteröd 5. 1844–1847 var han i Östra Bränner (i Matteröds socken) där han står som snickare. Den 3/4 1846 gifte han sig med Ingeborgs mormor Karna Andersdotter i Matteröds församling. Han och hans hustru var därefter också skriva på Matteröd 3. Inflyttningsdatumet är osäkert, men de står som avflyttade år 1847. De kan ha bott i Matteröd då han nedmonterade huset som han (enligt Ingeborg) köpte i Matteröd och återupbyggde i Lörupshus. År 1847–1898 var Pehr torpare i Lörupshus i Brönnestads socken, och där fick paret fick två barn (se nedan). De sista åren står han som undantagsman hemma på det samma torp. Pehr dog hemma i Lörupshus den 9/2 1908.
21. ↑
22. ↑ ^{22.0 22.1} Olas dotter Anna (1859–1907) föddes i Äsphult. År 1884 gifte hon sig med Nils Schölin i Vittsjö socken, och bosatte i Kvidala i samma socken, där Nils anges som åbo. Här föddes sonen Oscar (1885–1963). Enligt Emigrantdatabasen emigrerade Nils till USA omkring 1895. Där kallades han Nels Scholen. Enligt Sweden — our roots reste Anna och hennes son till USA år 1888 med samma båtar som hennes bror Anders och hans familj. Hennes destination var St. Paul i Minnesota. I USA föddes barnen Esther, Edith Henrietta (1892–1938), Hanna Albertine (1894–1982), Edward (1896–1966), Mary (1900–1979) och Willie (1903–1905). Hanna Albertine gillade inte sina förnamn och kallade sig i stället för Anita. Hon var ogift och barnlös, reste mycket, och besökte en gång sina släktingar i Sverige.