Kristina Vasa

Kristina Vasa (1626 - 1689)

Privacy Level: Open (White)
Kristina Vasa
Born in Stockholms slottmap
Ancestors ancestors
[spouse(s) unknown]
[children unknown]
Died in Rom Italienmap
Profile last modified | Created 16 Jul 2011
This page has been accessed 637 times.

Categories: House of Vasa | List of Swedish Monarchs | Unsourced Profiles | Sweden, Unsourced Profiles.


The House of Vasa crest.
Kristina Vasa is a member of the House of Vasa.
European Aristocracy
Kristina Vasa was a member of aristocracy in Europe.
Join: European Royals and Aristocrats Project
Discuss: euroaristo

Preceded by
Gustav II Adolf
King of Sweden
1632 - 1654
Succeeded by
Karl X Gustav

This profile lacks source information. Please add sources that support the facts.

Contents

Biography

This biography is a rough draft. It was auto-generated by a GEDCOM import and needs to be edited.

Birth

Birth:
User ID: 7BC80C8E-E0FF-4211-9D73-DF673D928D73
Record ID Number: MH:IF3073
Date: 8 DEC 1626
Place: Stockholms slott

Death

Death:
User ID: 7CA038CE-2535-44CE-91E5-CCDE939A2EAA
Record ID Number: MH:IF3074
Date: 9 APR 1689
Place: Rom Italien

Record ID Number

Record ID Number: MH:I872

User ID

User ID: 6B543CAB-718A-420B-9E9D-310F45A28609

UPD

UPD 12 MAY 2011 10:05:56 GMT+1

Nationality

Nationality: Svensk
User ID: 19659BC2-812C-4093-84C0-BB6D53B53D35
Record ID Number: MH:IF3077

Occupation

Occupation: Drottning av Sverige
User ID: 51E5C1F9-CA25-41F4-ADA5-5EF039888E26
Record ID Number: MH:IF3075

Title

Title: Drottning av Sverige
User ID: 1C269698-2B75-4242-A71B-D040A4334A8F
Record ID Number: MH:IF3078

Religion

Religion: Katolik
User ID: E8148D56-E69B-4973-8304-B21C9E3091CF
Record ID Number: MH:IF3076

Note

Note: De första åren [redigera]
Kristina föddes i Stockholm den 8 december 1627 som dotter till den svenske kungen Gustav II Adolf och hans hustru Maria Eleonora av Brandenburg. Kungaparet hade redan haft två dödfödda barn, bl.a. enson som blev ett år men som dog och då blev Kristina alltså svensk tronarvinge i kraft av Norrköpings arvförening. Kungen lät ständerna erkänna Kristina som "rätta arvfurstinna och drottning" redan 1627 ifall han inte skulle få någon äkta son. Gustav Adolf gjorde det antagligen eftersom polska släktingar till kungafamiljen annars skulle ha krävt att få regera.
När Kristina var tre år gammal skildes hon från sin far, som hon aldrig mer skulle se. I ett rörande brev den 4 december 1630 anförtrodde kungen sin dotter i rikskanslern Axel Oxenstiernas vård, ifallhan skulle dö. Kungen dog redan 1632 innan Kristina fyllt sex år och från och med nu var hon Sveriges drottning.
Förmyndaråren [redigera]
Det var landets ledning som hade det yttersta ansvaret för den unga drottningens uppfostran. När Maria Eleonora återkom till Sverige fick hon till en början ta hand om Kristina, men Maria Eleonora uppfattades som en person som var svår att ha att göra med och verkade inte tycka om Sverige eller det svenska folket. Därför bestämdes det vid 1634 års riksdag att förmyndare skulle ansvara för Kristinas uppfostran, och på ett ständermöte följande år avgavs ett utförligt "betänkande och råd" i saken. Där fastställdes bland annat hur viktigt det var att Kristina inte bara uppfostrades till en god regent, utan även till en rättrogen lutheran, att hon gavs rätt föreställningar om Sveriges regeringssätt och ständernas "villkor" och att hon fick en "god affektion" till rikets råd, ständer och undersåtar.
Efter rikskanslerns hemkomst 1636 togs steget fullt ut. Kristina skildes från Maria Eleonora och uppfostrades av sin faster, pfalzgrevinnan Katarina, som redan tidigare hade skött henne när kungen varbortrest. Katarina dog dock redan 1638.
Ledare för Kristinas studier var hovpredikanten Johannes Matthiæ Gothus. Hon hade lätt för att lära sig, speciellt språk. När hon var tjugo år gammal talade och skrev hon latin, franska, tyska och holländska. På egen hand lärde hon sig grekiska, italienska och spanska, men var även duktig i andra ämnen. Redan som barn visade hon motvilja mot bruket av vin och alkoholdrycker i allmänhet. Denna inställning, som hon behöll hela livet, väckte förvåning eftersom alkoholdrickande var mycket utbrett i Sverige vid denna tid. Hon intresserade sig mer för idrotter än för handarbeten.
När hon var tolv år gammal började Axel Oxenstierna undervisa henne i statsangelägenheter. Redan som barn fick hon ta emot främmande sändebud, och fjorton år gammal började hon få jämna underrättelserom regeringsärendenas framskridande. 1643, när Kristina var sexton år gammal, började hon regelbundet att gå på Rådets sammanträden.
När drottningen började bli tillräckligt gammal för att ta över regeringsmakten blev stämningen orolig. Inom de högsta kretsarna rådde en mer eller mindre dold opposition, som samlade sig kring det pfalzgrevliga huset, mot det Oxenstiernska inflytandet. Präster och borgare tyckte illa om adeln, och bönderna var missnöjda med de tunga skatterna och med vilka landområden de varit tvungna att ge tilladeln. Ingen sammanhållning fanns mellan stånden och därför var förslagen till hur regeringssättet skulle ändras dåligt genomarbetade och de saknade enkelhet i sitt praktiska genomförande. På grund av detta kom man överens om att få drottningen myndigförklarad så fort som möjligt. Det skedde på en riksdag i Stockholm mot slutet av 1644. Den kungaförsäkran som Kristina fick avge blev i själva verket mindre bindande än Gustaf II Adolfs och hon bekräftade inte heller 1634 års regeringsform.
Regeringsåren [redigera]
Kristina övertog regeringen 1644. Det danska kriget hade tagit ett mer gynnsamt förlopp än väntat, och från den tyska krigsskådeplatsen kom inte längre några budskap om nederlag.
Ett par år efter Kristinas regeringstillträde gav det franska sändebudet Pierre Chanut en beskrivning av henne, som blivit berömd. Han skildrar den unga flickan som brinnande av kärlek till högtstående dygd, älskade att lägga sin krona under sina fötter, men på samma gång aldrig glömde att hon var drottning.
Det var en utomordentlig position som Kristina besatte. Två vägar öppnade sig för henne: Den ena innebar att rikta in sin stora begåvning på att vara till nytta för landet och att fylla de plikter somdärigenom ålades henne inom statsangelägenheternas område. Den andra innebar att hänsynslöst kräva det som den egna rika personligheten vill ha för sin tillfredställelse, att som en fri och obunden kvinna kunna ägna sig åt sina intressen understödd av att vara en självsvåldig härskare.
Kristina ägnade sig emellertid till en början även ivrigt åt regeringsgöromålen, och hon ägnade sig åt dessa även i fortsättningen - men med minskat intresse. Hon ville förutom detta även regera själv, vilket gjorde att hon snart kom i konflikt med den gamle rikskanslern. Han förbigicks på ett tydligt sätt och drog sig ibland tillbaka från regeringsbestyren. Onåden sträckte sig även till hans söner. Kristina vann en stor framgång mot hela det Oxenstiernska partiet när hon 1648 genomdrev utnämningen av den lågbördige Johan Adler Salvius till riksråd. Även om rikskanslern aldrig återfick sitt tidigare inflytande blev hans förhållande till drottningen bättre igen, och hans åsikt kom att åter få betydelse, särskilt inom utrikespolitiken.
Under tiden hade man börjat tala om drottningens personliga gunstlingar. Den förste och ryktbaraste var Magnus Gabriel De la Gardie. Kristina blev förtjust i honom och överhopade honom - sin vana trogen - med ynnestbevis. Diplomaterna hävdade att hon verkligen var förälskad i honom, tills hon slutligen för att få slut på skvallret påskyndade hans giftermål med pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne. På själva regerandet hade han nog inte något större inflytande, och han föll till sist i onåd av samma dignitet som den tidigare gunsten. Mot slutet av drottningens regeringstid blev en annan ung och ridderlig kavaljer, Clas Tott, upphöjd till gunstling, men han utövade i ännu mindre grad något politiskt inflytande.
Politiken intresserade med säkerhet drottningen och det var så ända till hennes död. Det politiska intresset kom henne att gång på gång blanda sig i förhållanden som inte angick henne, som till exempel striden mellan franska hovet och fronden, och sådant ledde till att hon fick utstå den ena förödmjukelsen efter den andra. Men intresset för politik hade stark konkurrens av intresset för konst och vetenskap. Kristina samlade på konstverk, böcker och handskrifter. Den tysk-romerske kejsaren Rudolf II:s konstkammare i Prag flyttades till Slottet Tre Kronor , och drottningens bokuppköpare reste runt i Europa. Lärda män från olika länder reste till Sverige. T.ex. gäller det nederländarna Isaac Vossius och Nicolaas Heinsius, fransmännen Claudius Salmasius och Samuel Bochart, tyskarna Johannes Schefferus, som 1647 tilldelades den skytteanska professuren vid Uppsala universitet, Hermann Conring, Johan Henrik Boeclerus och Kristian Ravius - för att bara nämna några av dem. Den främste bland demalla var den store tänkaren Cartesius. Svensk vetenskap och diktning kom att frodas. Georg Stiernhielm och Olof Rudbeck hörde till Kristinas skyddslingar. De lärda höll ibland sammanträden på SlottetTre Kronor , och man talade om en akademi. Men främlingarna var illa sedda i Sverige. De trakasserade varandra, och det visade sig snart att det för drottningen fattades en väsentlig förutsättning för att hålla dem kvar i Sverige, nämligen pengar. De utlovade pensionerna betalades inte ut, och det fattades snart pengar till att betala drottningens bok- och handskriftsköp. Andra omständigheter bidrog också till att de flesta av de lärda främlingarna, efter ett par år, lämnade Sverige.
Kristina avgår som regent [redigera]
Kristina älskade ingenting annat än dygden hos alla nationer, brukade hon säga. Tanken på en tronavsägelse har därför tidigt uppstått enligt hennes egen utsago, och andra omständigheter utom kärleken till konst och vetenskap tillkom bidrog till denna tankes förverkligande.
När ständerna 1604 antog bestämmelsen om kvinnlig tronföljd, skedde det under förutsättning att en ogift drottning då snarast skulle gifta sig för att fortplanta ätten. Kristina hade också tidigt blivit föremål för giftermålsplaner. Hennes far, Gustav II Adolf, hade en gång tänkt på en förbindelse mellan dottern och den dåvarande kurprinsen i Brandenburg, sedermera kurfursten Fredrik Vilhelm. Förhandlingar om frågan bedrevs också verkligen, men avbröts definitivt 1646. Själv hade Kristina och hennes kusin Karl Gustaf hyst ungdomstycke för varandra, men tidigt framträdde hos Kristina en bestämdmotvilja mot äktenskap, och tycket för kusinen svalnade snabbt. Å andra sidan började ständerna allt enträgnare yrka på hennes giftermål. Hon nödgades 1647 avge en sorts förklaring, att hon skulle tänka på hertig Karl, men hennes verkliga planer gick i en annan riktning.
Frågan togs återigen upp på riksdagen 1649, då nya påminnelser gjordes om hennes giftermål, och livliga överläggningar ägde rum dels med rådet, dels med ett ständernas utskott. Hon tvingades att tillstå, att hon aldrig kunde förmås till giftermål, och då hon påmindes om att hon enligt arvföreningen var skyldig att gifta sig, genmälde hon att om hon på annat sätt sörjde för tronföljden var det nog.Hon genomdrev sin vilja, och Karl Gustaf utkorades till tronföljare. Steget togs fullt ut vid Kristinas kröningsriksdag 1650, då ständerna på vissa villkor erkände hertigen och hans manliga avkomma som rikets arvfurstar.
1650 års riksdag ställde också drottningen inför de svåraste inre samhällsproblemen. De ofrälse stånden protesterade mot adelns privilegier och mot godsavsöndringen. Drottningen fick spela medlarens roll, och gjorde det skickligt nog, försåvitt det kunde främja hennes egna planer. Hon gillade vissa av de ofrälses yrkanden, men när det avgörande ordet krävdes, tillkännagav hon vid ett sammanträde med ett utskott av de ofrälse att en reduktion var omöjlig. Hon förklarade sig emellertid villig att enskilt mottaga deras protest mot godsavsöndringen och deras yrkanden i övrigt. En lösning av fråganhade måhända varit möjlig, men Kristina hade visat sig sakna vilja eller förmåga att främja en sådan. Jäsningen fortsatte och fick följande år sitt uttryck i de omogna planer som man utan skäl kallatden "messeniska sammansvärjningen".
Det var nära att drottningen samma år gjort allvar av sin tronavsägelse. Hon framställde sin avsikt i rådet för att kräva dess samtycke och lät endast med svårighet förmå sig att återta sitt beslut. Ett nytt motiv hade tillkommit, som hon likväl endast i dunkla ord antydde. Redan som barn hade Kristina enligt egen utsago fattat motvilja mot den stränga ortodox-lutherska religionsundervisning som bjöds henne. Hon hade aldrig varit "lutheran", skrev hon på äldre dagar. Längre fram hade hon under studiet av olika religionsformer bildat sig en religion efter eget huvud, tills hon under umgänget med högt bildade katoliker, såsom Pierre Chanut och René Descartes, mer och mer drogs till katolicismen. Huruvida andra mera världsliga eller personliga motiv inverkade torde vara svårt att säga. Redan 1651 anförtrodde hon sig till det portugisiska sändebudets biktfader Macedo och lät honom i hemlighet avvika ur landet för att hos jesuiternas ordensgeneral i Rom utverka att ett par ordensbröder skickades till henne. Två jesuiter, Casati och Malines, ankom under förklädnad följande år. Efter upprepade samtal röjde hon slutligen för dem sin avsikt att bli katolik, och då de nekande besvarade frågan, om hon inte kunde medges att någon gång följa den lutherska religionens bruk utbrast hon: "då blir det nödvändigt att nedlägga kronan". Ett par främlingar invigdes snart i hennes innersta planer. Kristinas hälsa hade under övermåttet av studier, regeringsbestyr och nöjen länge varit vacklande. En fransk läkare, Pierre Bourdelot, som rekommenderats till henne, ankom till Sverige 1652, lyckades rädda hennes liv under ett sjukdomsanfall, och fick ta del av hennes hemlighet. Längre fram under år 1652 ankom till Sverige en ännu mer betydande representant för de katolska intressena, det spanska sändebudet don Antonio Pimentel, och genom honom trädde Kristina i förbindelse med Spaniens kung Filip IV.
Så hade ställningen vid det svenska hovet blivit så utomordentlig som möjligt, och Kristina själv blev ett rov för en sinnesoro, som visade sig i hennes levnadssätt samt väckte uppseende och förtal. De hemliga katolska sympatierna fick därjämte i någon mån inverka på den svenska utrikespolitiken. Sverige förordade sålunda bland annat valet av ärkehertig Ferdinand till romersk kung och svek därigenom de protestantiska ständernas förväntningar i Tyskland. Andra, allmänt kända förhållanden bidrog till att göra ställningen under de sista regeringsåren ohållbar. Med allt sitt snille och skarpsinne saknade Kristina den verkligt praktiske statsmannens egenskaper, förmågan att bedöma vad som lät eller inte lät sig göra, den orubbliga viljan att hålla fast vid ett stort mål. Statshushållningen råkade i en ohjälplig oordning, godsavsöndringen till adeln fortsatte även efter 1650, och utgifterna för den egentliga hovhållningen flerdubblades under de sista åren. Grunderna för den tidens svenska budget rubbades, och man nödgades tillgripa utomordentliga åtgärder, lån, anvisningar på ett kommande års inkomster, indragning av löner och anslag med mera Under sådana förhållanden var det som hovet på grund av en farsot i Stockholm hösten 1653 flyttade till Uppsala.
I Uppsala tillkännagav Kristina i februari 1654 ännu en gång inför rådet sitt beslut att ofördröjligen nedlägga kronan. Alla invändningar var fruktlösa, ständerna sammankallades till början av maj, och Kristina sysselsatte sig ivrigt med frågan om sitt blivande underhåll. Den 1 juni 1654 daterades såväl hennes egen avsägelseakt som ständernas underhållsrecess. Hon förbehöll sig bland annat full suveränitet för sin person och domsrätt över sitt hovfolk samt befriades från ansvar för den skuld som riket under hennes tid kunde ha råkat. Till underhållsländer bestämdes Norrköpings stad och slott, Ösel, Gotland och Öland, de tyska orterna Poel och Neukloster, Wolgast samt de s.k. taffelgodsen i Pommern. Drottningen ägde rätt att tillsätta domare och ämbetsmän, även de kyrkliga, samt av underhållsländerna uppbära inkomsterna, som beräknades till omkring 200 000 riksdaler (omkring 800 000 kronor). Vid hennes död skulle länderna återfalla till Sveriges krona, och hon fick inte avhända kronan någon del av desamma. Den 6 juni 1654 skedde den högtidliga avsägelseakten, och samma dag kröntes Karl X Gustav till Sveriges kung.
Kristina efter abdikeringen [redigera]
Kristina lämnade Uppsala dagen efter att hon avsagt sig tronen. Anledningen till abdikeringen var att "þet congliga æmbetet ær opassande foer en qwinnspersoon, som icke can til hest rida i crig oc licnande paa slagfælten". En eskader låg redo att föra henne till Tyskland, men hon föredrog landvägen. Redan året innan hade hon sänt iväg ett antal tapetserier, andra konstföremål, böcker, handskriftermed mera. Men hon lämnade kvar bland annat ett ganska stort antal tavlor. Sin sista natt i Sverige blev när hon övernattade på Halmstads slott en förhöstnatt 1654.[1] Hon färdades i mansdräkt genom Danmark, stannade några dagar i Hamburg och fortsatte, återigen förklädd, genom Tyskland och Nederländerna till Belgien, där hon tills vidare slog sig ned i Antwerpen. Här packades hennes konstföremål och böcker upp. Efter en kort tid började hon sälja och pantsätta dyrbarheter i ganska rask takt för att få pengar till löpande behov. Bortsett från detta tycktes allt var positivt och glatt för den före detta svenska drottningen. Beundrares uppvaktningar, nöjen och förströelser av olika slag avlöste varandra. Mot slutet av året begav hon sig till Bryssel och avlade där julnatten 1654 sin katolskatrosbekännelse i hemlighet.
På våren 1655 blev kardinalen Fabio Chigi påve, under namnet Alexander VII. Han och Kristina kände varandra sedan tidigare. Hos honom sökte den spanske kungen åt de katolska makternas ryktbara skyddsling bereda ett henne värdigt mottagande, men påven krävde en offentlig övergång till katolska kyrkan, och Kristina dröjde med detta så länge hon hade hopp om att få sitt underhåll från Sverige ordnat på ett mera tillfredsställande sätt. På hösten 1655 bröt hon omsider upp från Bryssel, omgiven av ett lysande följe utlänningar, och avlade den 3 november (24 oktober) i Innsbruck offentligen sin katolska trosbekännelse. Så ställdes färden till Italien, och hennes resa genom landet blev ett oavbrutet triumftåg. Mot slutet av året anlände hon till Rom, höll där 23 (13) december sitt högtidliga intåg och antog nu de nya namnen Maria Alexandra, men som namnteckning fortsatte hon att skriva Christina Alexandra. Hon slog sig tills vidare ned i Palazzo Farnese.
Men det skulle bli annorlunda för Kristina än vad hon hade tänkt. Hon blev aldrig den kyrkans lydiga dotter som påven väntat sig. Hennes fördomsfrihet och frispråkighet väckte anstöt inom ledningen för den Katolska kyrkan. Man hade drömt om en rik gäst som skulle strö guld omkring sig, och drottningens penningbekymmer blev snart en känd sak. Hon omgav sig med ett litet hov som valts ut utan tillräcklig noggrannhet och som snart blev en skandal i Rom. Den nära förbindelsen med Spanien avbröts och hon vände i stället sina blickar i mot Frankrike.
Kristina begav sig till Frankrike 1656 och fick där ett lysande mottagande. Med kardinal Mazarin inlät hon sig i hemliga planer inriktade på ett erövringståg till Neapel, som vid den tiden var en spansk besittning. Kardinalen tycktes gynna dessa planer, men det var antagligen endast för syns skull. Hon återvände till Italien, men uppträdde 1657 åter i Frankrike, denna gång föga välkommen. Hon fickslå sig ned i Fontainebleau, och det var där som hon, den 10 november lät döda sin förste hovstallmästare Gian Rinaldo Monaldesco. Denne hade troligtvis bland annat förrått hennes politiska planer till Spanien. Trots den förbittring som denna avrättning/mord väckte stannade Kristina kvar till följande år, då hon återkom till Italien. Planerna för Neapel hade under tiden gått upp i rök.
I Rom flyttade Kristina 1659 till Palazzo Riario (numera Palazzo Corsini) på den högra Tiberstranden, som sedermera blev hennes fasta bostad, och här kunde omsider hennes samlingar ordnas och uppställas. En annan förändring i hennes liv inträdde samtidigt. Vid sin ankomst till Rom hade hon bland många andra även gjort bekantskap med kardinalen Decio Azzolino, en rikt begåvad man och en inflytelserik politiker. Hon fattade för honom en djup affektion, och han blev den ende man som Kristina verkligen älskat. I korrespondens som finns bevarad avslöjar hon en passionerad kärlek till honom. Han blev också hennes oumbärlige rådgivare, reformerade hennes hov och bragte en viss reda i hennes trassliga ekonomiska förhållanden.
Snart befann sig emellertid drottningen på nya resor. Karl X Gustav dog helt oväntat 1660, och Kristina ansåg att hon personligen borde bevaka sina intressen i Sverige. Hon ankom dit under den senare riksdagen 1660 och lyckades utverka en bekräftelse på sina underhållsländer. Dock måste hon avstå från rätten att tillsätta kyrkliga ämbetsmän. Då begick hon den oförsiktigheten att i en inlaga till ständerna förbehålla sig sina arvsanspråk, för den händelse att den unge kungen, Karl XI, skulle dö. Det väckte en storm av förbittring. Hon tvingades återta inlagan, och ständerna uppsatte en eftertrycklig protest. Efter någon tids vistelse i Norrköping begav hon sig våren 1661 till Hamburg, där hon stannade omkring ett år och genom ett kontrakt med den judiske bankiren Texeira försökte ordna upp sina affärer. Först 1662 återkom hon till Rom.
Kristina hade emellertid kommit på spänd fot med förmyndarregeringen för Karl XI, som gjorde allt vad på den ankom att omöjliggöra hennes vistelse inom svenskt område. Inte desto mindre beslöt hon sigför att ännu en gång besöka sitt fädernesland. Hon lämnade Rom 1666, stannade någon tid i Hamburg, och kom 1667 till Sverige, men möttes snart av ett förbud att medföra någon katolsk präst eller att annat än i hemlighet hos den franska beskickningen åhöra mässan. Hon lämnade förbittrad sitt gamla fädernesland, som hon aldrig återsåg, men stannade ännu en gång i över ett år i Hamburg. Det var vidare här, som jämte mycket annat den sällsamma planen sysselsatte hennes inbillning att efter den polske kungen Johan II Kasimirs abdikation bli vald till hans efterträdare i Polen. Hennes kandidatur blev emellertid aldrig på allvar framställd, och hon synes ha upptagit denna motgång med mycken sinnesro.
Kristina återkom 1668 till Rom, för att inte fler gånger lämna denna stad. Omtanken om hennes underhåll hade varit ett huvudmotiv för hennes båda besök i Sverige. Hon hade i själva verket skäl att beklaga sig. Den rundligt tilltagna underhållssumman hade hon aldrig riktigt uppburit. Enligt en i slutet av 1670-talet inlämnad avräkning skulle hon under 25 års tid i medeltal haft endast 60 000 riksdaler om året i inkomst i stället för de beräknade 200 000. Kristina hade därjämte en dryg förvaltning att underhålla. En generalguvernör stod i spetsen för det hela, därjämte guvernörer i olika landsdelar jämte underordnade tjänstemän samt agenter för hennes penningtransaktioner på olika orter. Vid sitt senare besök i Sverige lyckades hon få Ösel och Gotland utarrenderade. Även för de pommerska godsen fanns en förpaktare, men förpaktarna kunde inte göra rätt för sig. De pommerska godsen hemsöktes två gånger av krigens förödelser, och Gotland intogs 1675 av danskarna. Det var under dessa förhållanden som hon gjorde ett par sällsamma försök att trygga sina intressen. År 1659 gjorde hon sålunda upp en visserligen snart övergiven plan att med kejsarens hjälp sätta sig i besittning av svenska Pommern, och 1678, då hon ansåg att Sveriges tyska besittningar var oåterkalleligt förlorade, önskade hon få dem överlåtna åt sig mot avstående av sina övriga underhållsländer och sina fordringsanspråk på svenska kronan. För denna sak verkade hon genom ett särskilt ombud. Men därjämte underhandlade hon med den svenska regeringen snart sagt från första stunden till den sista om utbyte av underhållsländerna antingen mot ett större kapital eller mot en årlig ränta eller slutligen mot hertigdömet Bremen. Det var inte med små krav som hon uppträdde. Gamla och nya fordringar beräknades en gäng till nära 12,5 miljoner riksdaler. Det var lätt för den svenska regeringen att styrka vissa krav, men andra hade bättre grund, och Karl XI sökte, så gott han kunde, tillfredsställa Kristina. Så anvisades åt henne gång efter annan inte så obetydliga penningsummor, och ett verkligt bytesavtal kom slutligen till stånd. I stället för Öland, som återlämnades till svenska kronan, fick hon vissa amt i hertigdömet Bremen, som i årlig avkastning beräknades lämna 20 000 riksdaler, varjämte en årlig inkomst av ytterligare 12,000 riksdaler anvisades åt henne från andra delar av Bremen. Man ansåg i Sverige att hennes ersättningsanspråk härmed borde vara till fullo gottgjorda. Hon hade därjämte inkomsterna från taffelgodsen, Gotland och Ösel samt lyckades under de sista åren i Johan Paulin Olivekrans finna en duglig generalguvernör.
De sista tjugo åren tillbringade Kristina i Rom. Hon följde alltjämt politiken med intresse, men avhöll sig från de försök till aktivt ingripande, som ådragit henne så många förödmjukelser. Sin meningyttrade hon stundom på ett sätt, som hedrade henne, så till exempel i ett berömt brev till den franske statsmannen Hugues Terlon, vari hon ogillade Ludvig XIV:s förföljelse mot de franska protestanterna. Men små konflikter trädde i stället, och hennes sista år stördes av en bitter strid med påven Innocentius XI om den s.k. kvartersfriheten.
Med större sympati kan man följa
Kristinas verksamhet för vetenskap och konst. Hennes bok- och konstsamlingar hörde till de förnämsta i sitt slag på den tiden. Sin tids vetenskapliga strävanden kom hon till mötes på ett erkännadsvärtsätt - hon uppträdde alltjämt som mecenat - och i Italiens litterära liv har hon spelat en roll. Hon instiftade 1674 en "kunglig akademi" (accademia reale), som bland annat skulle verka för det italienska språkets renande och smakens förädling och som efter hennes död kan sägas ha återuppstått i arkadiernas sällskap. Själv saknade hon inte litterär begåvning. Hon förde en omfattande korrespondensmed furstar, statsmän och lärda och ägde en lysande brevstil. På äldre dagar sysselsatte hon sig med sin självbiografi, som dock inte fördes fram utöver barnaåren. I enlighet med tidens smak sammanfattade hon sin livserfarenhet och sin levnadsvishet i tänkespråkens form och lämnade efter sig två samlingar av dylika under titlarna Ouvrage de loisir och Sentiments. Hon brukade skriva ner sina reflexioner i de böcker hon läste, så de har i viss mån ett värde som biografiska dokument.
Efter en kort tids sjukdom avled Kristina den 9 (19) april 1689 och begravdes med stor högtidlighet i Peterskyrkan, där en minnesvård av Carlo Fontana 1702 restes över henne. Till universalarvinge insatte hon Azzolino, som emellertid dog två veckor senare. Han hann dock ordna med en storslagen begravning.

Object

Object:
Format: jpg
Title: Drottning Kristina
File: C:\Users\Margareta\Documents\MyHeritage\FAmiljetradet 20110525\Backup\Forsstrom och Eriksson Wikitree_Photos\P245_117_150.jpg
PRIM_CUTOUT Y
Position: 6 5 110 144
PHOTO_RIN MH:P248
FILESIZE 3013
Object:
Format: jpg
Title: Drottning Kristina
File: C:\Users\Margareta\Documents\MyHeritage\FAmiljetradet 20110525\Backup\Forsstrom och Eriksson Wikitree_Photos\P246_104_139.jpg
Primary or Preferred: Y
Cutout: Y
PHOTO_RIN MH:P249

Sources

  • WikiTree profile Vasa-13 created through the import of Forsstrom och Eriksson Wikitree.GED on Jul 16, 2011 by Torbjörn Forsström. See the Changes page for the details of edits by Torbjörn and others.





More Genealogy Tools



Sponsored Search




Search
Searching for someone else?
First: Last:

DNA Connections
It may be possible to confirm family relationships with Kristina by comparing test results with other carriers of her ancestors' mitochondrial DNA. Mitochondrial DNA test-takers in the direct maternal line:

Have you taken a DNA test for genealogy? If so, login to add it. If not, see our friends at Ancestry DNA.



Images: 1
Kristina Vasa Image 1
Kristina Vasa Image 1

Collaboration

Kristina is 29 degrees from Rosa Parks, 23 degrees from Anne Tichborne and 9 degrees from Victoria of the United Kingdom of Great Britain and Ireland on our single family tree. Login to find your connection.

V  >  Vasa  >  Kristina Vasa